Författare: bengan

De tre lokalbusslinjerna får vi säkert ha kvar, men två av tre kyrkor i Lidköpings församling kan komma att avyttras. Till vad kan man undra.

Från NLT:

Jag har full respekt för de som lämnar kyrkan pga att de inte tror på Gud.

Men ibland har jag hört att folk har lämnat kyrkan för då kan de använda de pengar de skulle ha lagt i kyrkoskatt till t.ex. en Thailandsresa. Tomheten i en sådan själ måste vara i det närmaste total. Rent skrämmande.

Hoppas verkligen att de flesta av de som lämnar kyrkan pga bristande gudstro inte istället ägnar sig åt att tro på spöken, andar, kristaller och annat hokus pokus. Men därom skall vi nog icke hysa alltför stora förhoppningar.

Själv lär jag inte lämna Svenska kyrkan. Gudstron är inte hundra, de flesta präster ger jag inte fem öre för – men som professorn i teoretisk astrofysik vid Uppsala Universitet Bengt Gustafsson uttrycker det, så skulle även jag kunna göra:

”Om du skall klassificera den religiösa hållningen som jag försöker formulera så är det närmast en mystikers. Du vet, en mystiker är en person som egentligen anser att tillvarons innersta inte låter sig beskrivas. Man måste försöka och försöka och försöka, men egentligen går det inte. Där någonstans tror jag att jag är”.

Klicka för att komma åt 2004_1_profil_bengt_gustafsson.pdf

 

Vi bussresenärer behöver nog inte oroa oss, men för exakt 50 år sedan var situationen minst sagt prekär för lokaltrafiken och dennas resenärer.

 

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7332519

Det är gott att slippa magsjuka. Att inte behöva drabbas av juvenil diabetes är rent fantastiskt.

Enligt Lidköpingsextra blir det namnet på kommunens nya demenscentrum.

Att det inte blev Villa Svartebäcken är lätt att förstå.

Det har riktats kraftig kritik från bl.a. anhöriga till demenssjuka mot detta projekt. Tre våningar är ju rena vanvettet. Det skall självklart vara en våning, med gräs och grönska alldeles utanför fönstren. Att koncentrera all demensvård till en enda anläggning verkar inte heller särskilt genomtänkt. Området i sig får inte mig att hoppa högt av glädje, men jag har full förståelse om andra inte delar denna min uppfattning.

Vill det sig väl kan vi ha ett nytt läkemedel mot Alzheimer inom några år. Om så sker minskar behovet av lägenheter för demensboende, och det radikalt.

Villa Videbeck låter vackert. Det gör även Rosengård och Margretelund. Men det är innehållet i verksamheten som betyder något, inte gulliga benämningar.

Det tror jag kan bli riktigt bra, med all duktig och engagerad personal som tjänstgör i kommunens demensvård.

Men allra bäst vore såklart det där pillret som kan leda till att minnet hålls mer intakt.

Om/när läkemedlet kommer lär det innebära en revolution inom demensvården. Det lär inte vara billigt, men ändå värt varenda krona!

Då och då funderar jag över orsaken till varför helmysiga Hjulets café bommade igen förra året, uppenbarligen för gott. Det kan knappast ha berott på bristande kundunderlag.

Uppdatering av detta inlägg görs sommaren 2020: Hjulets café lär vara öppet igen, detta efter att ha hållit stängt av oklar orsak under några säsonger.

Anna Fock skriver om sovjetiska öden i ”Väderfenomen”, en detaljrik och mustig bok som sägs intressera fans av tv- serien ”Chernobyl”. Boken är dessutom nominerad till Augustpriset 2019.

Sådan information får mig att söka efter boken på E-lib. Och där finns den och nu är den nedladdad. Det är dags att ta sig an läsandet.

 

 

Nu har jag läst klart Marianne Lindberg De Geers bok ”Under belägring”.

Det är tur att boken är skriven i romanform, annars hade hon nog blivit åtalad.

Många av vänsterradikalerna var inga goda förebilder. De knarkade och drack kopiöst. Det bråkades i kollektiven.  Kvinnosynen var minst sagt unken och Johnny (dvs Björn Afzelius) sviker till och med Mona (Marianne) under pågående graviditet, för en annan kvinna han råkat bli kär i.

Ystads Allehanda om boken:

Lindberg de Geer gör en bra historia ännu bättre

Att påminnas om 70-talets vänsterrörelse är ingen höjdare. Det var många vackra ord som sades men verkligheten var en helt annan, och den var inte särskilt vacker.

Själv höll jag mig till socialdemokratin. Olof Palme var min politiska förebild, en man som verkligen menade det ha sa sig kämpa för.

Mia Skäringer är aktuell, inte minst med anledning av den lunginflammation hon drabbats av, mitt under pågående turné.

Jag sökte lite på henne på internet och hittade en intressant artikel om henne i tidningen Arbetet, en artikel som inte är purfärsk men trots detta rättvisande.

Mia Skäringer lämnar ut sig själv

Man förstår att Mia har haft det tufft under livet med en pappa som söp och mycket annat elände.

Arbetarklassbakgrunden är hon stolt över, därom råder det ingen tvekan.  Synd bara att pappan inte var Broderskapare. Om så hade varit skulle hon säkert ha haft en mer harmonisk uppväxt. Kanske att hon inte ens skulle ha behövt stå på scenen dagarna i ända för att bearbeta sina upplevelser.

Mia Skäringer är för mycket för karlar. De klarar inte henne. Men kvinnor älskar henne.

Ett sådant omdöme är nog bland det bästa en artist kan få, dvs att hyllas av kvinnor men dissas av män.

Som alla säkert vet får män felkopplade hjärnor redan i fosterstadiet, utsatta för en massiv östrogenattack som förbereder deras hjärnor för jakt och strid (och superier). Offren är inte sällan kvinnor.

Men just kvinnofostren slipper hormonstormen under fosterstadiet och utvecklas till både sociala och omhändertagande individer. Mia Skäringer är definitivt ett gott exempel på detta. Måtte hon tillfriskna snabbt igen och därefter försöka dra ner på tempot, så att hon inte knäcker sig totalt!

 

 

Det måste ha varit en lycklig tid, den innan karavanerna med långtradare, bilar och bussar tog sikte på Ullared.

Någon lycka värd namnet lär de horder med folk som har tagit sig till köptemplet inte få med sig hem.