Författare: bengan

Det är alltid trevligt när man får svar på sina undringar. Tack för detta positiva besked! Ur dagens NLT:

Hur vi skall komma tillrätta med problemet med vandalism kan givetvis inte Västtrafik svara på.

Nu senast drabbades Lidköping av ett ondskefullt illdåd med rasistiska förtecken. En populär livsmedelsbutik, som ägs av araber, utsattes för ett allvarligt brandattentat.

När den där avgångstavlan kommer på plats borde det finnas med en ny destination för bussarna, Tjottahejti. På den bussen borde råbusar och rasister sättas, dvs sådana individer som bryter mot vårt gemensamma samhällskontrakt.

”I sin nyutgivna bok ”Lithium. A doctor, a drug and a breakthrough” (Liveright Publishing Corporation) berättar den amerikanske psykiatern Walter A Brown initierat och medryckande om bipolär sjukdom och om Cades upptäckt att litiumkarbonat – ett salt av den lätta, silvriga metallen litium – dramatiskt kan minska frekvensen och svårighetsgraden av återkommande episoder av mani och depression och vidare om hur Cades initiala observationer har bekräftats i kontrollerade studier.

Bipolär sjukdom, som är känd sedan antiken och över hela världen drabbar omkring 1 procent av den allmänna befolkningen, karaktäriseras av allvarliga sinnessvängningar, men graden av mani och depression liksom svängningarnas frekvens varierar från individ till individ. Ett kusligt faktum är att omkring 20 procent av obehandlade patienter begår självmord, speciellt under den depressiva fasen. Sjukdomsmekanismerna är helt okända. Däremot visar tvillingstudier klart att det finns en genetisk bakgrund.”

Litiums fantastiska effekt på bipolär sjukdom upptäcktes, som så mycket annat inom den medicinska vetenskapen, av en ren slump.

Torsdagens Understreckare berättar historien om hur det gick till:

Behandling med litium kom att befästas som en säker och effektiv behandlingsmetod för människor med bipolär sjukdom.
Risken att drabbas av nya sjukdomsperioder minskar dramatiskt.

Senare har stora systematiska studier visat att behandling med litium medför 80–90 procent minskad risk för självmord hos patienter med bipolär sjukdom.

Men litium är förenat med vissa problem. Som alla verksamma läkemedel kan det ge biverkningar, som dock kan elimineras eller minimeras med noggrann uppföljning och det finns inte minsta tvekan om att nyttan med litium klart överstiger risken för biverkningar.

Ett annat ”problem” är att litium är för billigt. Det finns inga pengar för läkemedelsbolagen att tjäna på ett läkemedel som inte går att patentera, och litium får ”på egen hand” stå emot marknadsföring för andra läkemedel med sämre effekt.

Lydia blev Syster Ansgaria i 28 år, för att därefter återgå till att bli en vanlig Svensson.

Norra Skåne har en läsvärd artikel om hur detta gick till

https://www.nsk.se/2019/11/20/lamnade-klostret-mitt-livs-svaraste-beslut/

Synnerligen goda arbetskamrater på besök i Stenhammar!

Jag har nog jobbat med det här gänget i närmare hundra år, om man nu törs säga så när kvinnor är inblandade.

Hur jag kom fram till hundra år får ni själva försöka räkna ut.

Foto: Anne

”Villalia” – det uttrycket kommer från Bengt Karlkvist som har berättat att så kallades uppförsbacken vid Liden för 50 – 60 år sedan. Självklart går det även att ta sig nedför, om man så önskar.

Vätebomben och neutronbomben känner jag till. Men i den bok jag nu läser, ”Undergångens skuggor”, dyker även begreppet koboltbomb upp.

Antagligen har inga sådana bomber tillverkats men de skulle kunna utgöra det ultimata domedagsvapnet.

Teoretiskt kan ett kärnvapen kryddat med kobolt skapa ett dödligt moln av damm, ett moln som med hjälp av vindarna kan sprida sig tills det täckte hela jordklotet – och leda till att allt mänskligt liv utplånas.

Funktionen hos en sådan bomb skulle baseras på att vid detonation blir kobolt utsatt för radioaktiv strålning (neutroner) som skulle göra materialet extremt radioaktivt under många år, detta till skillnad från vanliga kärnvapen där det värsta nerfallet försvinner inom några veckor eller månader.

I filmen Dr Strangelove lär koboltbomben ha figurerat (foto Wikipedia):

Jag har för mig att filmen var en dundersuccé, med strålande skådespelarinsatser, av bl.a. Peter Sellers.

Visst ser det inbjudande ut med kaffeskylten på stationsbyggnaden i Murjek.

https://jvgfoto.se/dagens-bild/2019/11/18/

Man kan även bläddra fram andra dagars bilder med hjälp av de små pilarna uppe till höger, alternativt att gå in via Bildkalender.

Oroa er inte – något foto på avgångstavlan vid Lidköpings Resecentrum lär ni inte råka på!

Jag vill rikta ett tack till NLT’s redaktion för publiceringen av insändaren om den sönderslagna avgångstavlan vid Resecentrum.

Nu väntar vi på att det skall ankomma en godtagbar förklaring till sakernas tillstånd.

Näten vittjas ute på Kinneviken, i höjd med Vänerblick.

Jag tänker på alla de människor som har fått en bostad i ett särskilt boende – avsett för dementa eller för helt ”vanliga” senila.

Ofta måste dessa människor flytta på sig, inte för att de själva vill utan för att cheferna inom vård och omsorg skall få utlopp för sitt behov av att visa makt och handlingskraft, helt enkelt att kunna leverera.

Det stora äldreboendet Ranliden, där mina föräldrar bodde, skall avvecklas. De som har sin bostad där tvingas nu att bryta upp och flytta till andra boenden.

I min hemkommun skall ett äldreboende förvandlas till ett demenscentrum. Helförvirrade dementa flyttas under projektets genomförande, likt schackpjäser, kors och tvärs genom staden.

I Skåne har vi en mycket gammal närstående på ett äldreboende. De styrande vill stänga enheten. Men hen som bor där och som vi känner (faktiskt den enda som finns kvar på enheten) vägrar att flytta. Beundransvärt!!

Allt vackert tal om trygghet, kontinuitet, kvarboendeprincip, kontaktmannaskap, Guldkant!! osv. osv., allt detta är uppenbarligen bara tomma ord från våra politiker och höga tjänstemän.

Jag tänker att vissa av de höga cheferna (det gäller faktiskt överallt i samhället) kan ha en släng av en mycket allvarlig sjuka som beskrivs närmare i SvD nu i helgen. Några av huvudsymtomen:

Känslokyla och oförmåga att bry sig om konsekvenserna av sitt beteende
Extrem stresstålighet och djärvhet
Talförhet och charmighet

Det är några av de drag det gäller att se upp med.

CV och anställningsintervju säger en sak. Verkligheten ger en helt annan bild. Det har många vårdbehövande och deras anhöriga bittert fått erfara.

Man skall vara hård mot de hårda, särskilt mot sådana individer som visar prov på grav hänsynslöshet mot gammalt folk.

Gamla människor flyttar man endast på vitalindikation. Då handlar det enkom om eldsvådor eller annan blåljuskörning, inte för att några chefer ägnar sig åt moraliskt vanvett, eller galenskap utan vanföreställningar (som man sa förr i världen).

”Bakgrunden är ett antal resor som Handberg – ibland tillsammans med fotografen Arne Tribukait – gjort i Baltikum under de senaste femton åren. Med GPS:n påslagen har han utövat en handfast form av samtidsarkeologi och spårat upp de mer eller mindre sönderfallna ruinerna av de kärnvapenbaser som Sovjetunionen byggde upp i sin västliga utkant: ett trettiotal övergivna och övervuxna platser – med namn som Rakvere, Sänna, Lilaste, Sinole, Taurage – i de estniska, lettiska och litauiska skogarna.

Och resan utvecklar sig till en både bildlig och bokstavlig nedstigning i underjorden – ned i de silos, där den högteknologiska dödens verkstäder bredde ut sig och där de tio, femton, tjugofem meter långa raketerna stod och väntade på att bestyckas med sina kärnspetsar och avfyras mot avlägsna kontinenter med en hastighet på 7 kilometer per sekund. För att sedan slå ned med en förödande kraft – tio, hundra, tusentals gånger större än den som drabbade ­Hiroshima år 1945.”

https://www.svd.se/resa-till-undergangens-ramper

Nu har jag lånat den, boken ”Undergångens skuggor”.

De var rustade för den stora smällen, både baserna med kärnvapen och de människor som var satta att sköta dem, människor som var övertygade om att missilerna skulle komma till användning.