Bengt Rahms blogg

Nu har ”Skövdemaffian” slagit till igen. Sjukvårdsbyråkrafterna har haft sammanträde och föreslår nu helt fräckt att akutsjukvården skall bort från Lidköping, inte bara i sommar – utan för gott.

Men det finns ett drastiskt förslag som kan torde kunna få horderna av sjukvårdsbyråkrater att braga av oro: Låt en stitelse, typ Bräcke diakoni, ta över driften av sjukhuset i Lidköping.

En sådan stiftelse saknar vinstintresse och skulle kunna driva sjukhuset på ett patientorienterat, effektivt och byråktati-minimerat sätt.

Vad säger lidköpingspolitikerna om förslaget? Tänker de agera innan den opålitliga ”Skatten” har beslutat att gå på koncernkontorets förslag?

200 ryska desertörer ingick i pionjärkompaniet vid bygget av Göta Kanal (enligt Fornminnesföreningens Tidskrift 2011 – 2012). Desertörerna fanns i landet efter kriget mot Ryssland 1808 – 1809.

För desertörerna var det absolut förbjudet att beblanda sig med folk från bygden. Men studerar man kyrkböckerna finner man många ryska namn bland fäder till nyfödda. Även vigselböcker från socknar utmed kanalen visar att ryska desertörer var ett eftertraktat villebråd bland kvinnor.

För sluss- och brobyggen anställdes yrkesskickliga engelsmän. Detta bidrog till att det engelska språket spred sig utmed hela kanalens sträckning. I många soldattorp runt om i landet får man förmoda att när till kanalbygget utkommenderade soldater återvände hem kunde de säga några fraser på utrikiska.

Idag har min läsning av Fornminnesföreningens tidskrift 2011 – 2012 varit fokuserad på Karlsborg:

Bl.a. kan man läsa om Karlsborgs radiostation som togs i drift 1917. De båda 210 meter höga masterna sågs långväga omkring och den starka sändaren hördes över hela Europa, vilket gav den smeknamnet Europas väckarklocka. Masterna fälldes 2001.

På Hästboudd (nuvarande Äspenästet) tillverkades spårljusammunition. Risken för förödande explosioner togs på största allvar. Statisk elektricitet och all slags gnistbildning är ammunitionsbranschens fiende nummer ett. Belysningen var inklädd i särskilda behållare, hela interiören var jordad med ett särskilt jordledningssystem och all personal bar antistatiska skor.

Bloggaren vill tillägga att när området hette Hästboudd och ammunitionstillverkningen var igång omgavs byggnaderna av skog. Nu sedan tillverkningen har upphört och namnbyte har skett (till Äspenäset) ser det ut som om allt krutet har detonerat. All skog är utplånad.

Istället byggs där lyxiga kåkar, den ena makabrare, vräkigare, vulgärare och smaklösare än den andra.

Det är ingen vacker syn som möter Karlsborgsresenären.
Rena dårskapen faktiskt. Det är så fult så det kan skrämma hästar i sken.

När skall de vakna, våra beslutsfattare?? Vi måste ju göra vår planet grönare, inte tvärtom.

Först hängde vi på Augusta glass (med eget mejeri inne på gården). Vi avslutade med lite välbehövligt soffhäng.

Föräldrarna nöjer sig inte med glass. De befinner sig högt uppe på en glaciär i Alperna!

Vem var han, mannen som fick en gata i Lidköping uppkallad efter sig?

Efter att ha läst en artikel Västergötlands Fornminnesförenings årsskrift 2011 – 2012 vet jag betydligt mer.

Ett litet axplock ur artikeln:

Han föddes i Lund 1676, studerade i Greifswald, blev rektor för Kristianstads skola, och hamnade därefter i Lund som extra ordinarie professor i poesi. Senare blev han lantmätare. Men han övergick till fortifikationen, lantmäteriets militära syskon.

Han var en av de mest intellektuella officerarna som den svenska armén hade vid denna tid.

Men han har gått till eftervärlden som mannen som söp en rysk björn berusad, och avlivade denna för att kunna rymma. Stobée stod faktiskt för en av de djärvaste och mest imponerande flykterna ur rysk militär fångenskap.

De sista sju åren av sitt liv tillbringade skåningen som skaraborgare, på godset Ågården invid Lidan, strax söder om Lidköping. Han avled 1756.

Med hjälp av LIVE-kameran kunde vi se vårt eget tåg passera Apelviken.

I Fornminnesföreningens tidskrift läste jag om brev från andra världskriget, med koppling till Heljesgården i Bolum. Det här var särskilt bra: ”Om någon kunde komma åt o skjuta Hitler-busen så det vart slut på eländet”.

En Törebodabo hade lämnat kvar Sveriges Natur på tåget. I tidningen kunde man läsa om den suveräna resebyrå i Kalmar som vi brukar anlita i samband med våra resor till Italien.

Slutligen några foton från resmålet, dvs Limhamn.

Och här i Sydsverige blåser det rena rama Ishavsvindarna🥶

Men fryser jag finns ju alltid den där varma och goa man caven som Saga har fixat åt morfar🙂

En viktig del i socialdemokratins historia är lantarbetareförbundets kamp mot de hårdföra och oresonliga godsägarna.

Men att arrendera ett stycke mark på det gods som senare kom att tillhöra Göran Persson kom att utvecklas till en mardröm.

Lyssna på denna podd från SvD:

Såsom varande socialdemokrat sedan barnsben är det med stor vämjelse man tar till sig innehållet i denna podd.

Jag läser Kjell och Mårten Westös dubbelmemoarer Åren.

Storebror Kjell är född 1961, belönad med Nordiska rådets litteraturpris 2014, översatt till ett tiotal språk, väl etablerad med flera fina romaner bakom sig. Lillebror Mårten, född 1967, är också författare – poet, musikskribent, krönikör, översättare och ett namn i Finland, men knappast här i Sverige.

Boken får inte direkt lysande kritik i SvD: https://www.svd.se/a/eJMRjM/barndom-sedd-fran-tva-hall-men-utan-djup

Men det finns ett och annat guldkorn. Mårten Westö blev tidigt Arsenalsupporter. Det råkade sammanfalla med starten för lagets långa ökenvandring i den engelska ligan. Mårten skriver:

”Har ni icke lagt märke till”, noterade redan Erasmus av Rotterdam i sin klassiska dissekering av fanatikerns psyke i Dårskapens lov, ”att de människor som ägna sig åt filosofiska studier eller fördjupa sig i annat allvarligt och svårt arbete, tidigt börja åldras, innan de uppnått mannaåldern. Ty genom bekymmer och ihållande hård spänning av själens alla krafter förtorka så småningom livets andliga flöden.”

Det är således inte riskfritt att ägna sitt liv åt sportfåneri.

I lördags var det bokbytardag på Biblioteket i Lidköping.
Det som inte blev bytt (och inte togs med hem) lämnades kvar. Och vid mitt besök på Biblo idag gjorde jag ett riktigt fynd bland dessa böcker. Det utgjordes av Västergötlands Forminnesförenings Tidskrift 2011 – 2012, som nu är i min ägo.

Artiklarna är många. De avhandlar bl.a. salpetersjudande i Västergötland, den militära verksamheten på Axevalla hed, livet i soldattorpet, Karlsborg, Wennersburg, rödsoten 1808-1809, lasarett för sjuka kreatur i Skara, hemmafronten under andra världskriget, humleodling och Västsveriges betydelse under det kalla kriget – och därefter.

Och inte visste jag att NATO har betraktat Götaland som ett hangarfartyg!!

https://www.dn.se/debatt/bortglomda-laskbackarna-maste-ersatta-slit-och-slang/

En stor del av förpackningarna återvinns visserligen i dag, vilket innebär att de smälts ner till att bli råvara. Men dagens glasflaskor, burkar och plastflaskor används endast en gång innan de kasseras.

Och återvinningsprocesser sliter på materialet. Till exempel, endast 50 procent av de återvinningsbara pet-flaskorna består av återvunnen plast. Samtidigt beräknades de återfyllningsbara flaskorna cirkulera hela 40 gånger.