Åbo underrättelser underrättar oss om nackdelar med vindkraftverk

Vindkraftverk är det ultimata när det gäller dolda kostnader och miljöförstöring. Ett modernt vindkraftverk väger 1688 ton och innehåller 1300 ton betong (fundamentet), 295 ton stål, 48 ton järn, 24 ton glasfiber och de sällsynta jordmetallerna neodyn, praseodyn och dysprosium. Också 1000 liter hydraulolja behövs. Varje blad väger 40 ton och håller kanske 15-20 år, sedan måste de bytas ut. Det går inte att återvinna dessa blad.

Tyvärr dödar vindkraftverk fåglar och flygande insekter. Den energi och de resurser som går åt att bygga dessa verk är troligtvis mer än den energi de kan leverera. Varje verk måste stå på avstånd från sina grannar, cirka 1 kvadratkilometer behövs per enhet. Detta betyder att en ”park” om 10 verk kräver cirka 1000 hektar mark. Lägg sedan till kostnaderna för marken, breda vägar, kabelarbeten för anslutning till elnätverk

Det kan finnas plats för dessa tekniker, men man måste se bortom myten om nollutsläpp.

Återigen: Ny teknik räddar inte Jorden. Men enkelt leverne kan göra det!

Söndagsbesök på glasbruket i Målerås – samt en närmare Majlistitt på Älghultsälgen

Älghultsälgen kommer egentligen från Finja i Hässleholm. Och räven har fått en liten Majlis bakom örat:

Den som inte vet vad hult i ortsnamn betyder får reda på det här, med hjälp av Institutet för språk- och folkminnen:

Ordet hult motsvarar formellt tyskans Holz ’trä; ved’. Den grundläggande betydelsen i ortnamn är sannolikt helt enkelt ’skog’ (oavsett storlek, trädslag eller användningsområde).

Denna innebörd är fornspråkligt väl belagd genom flera medeltida namn på stora skogsområden. En senare framförd mening är att ordet också kan ha en mer speciell betydelse, nämligen ’skottskog’, dvs. skog där träd huggits ned eller beskurits kraftigt för att stimulera skottbildning för lövtäkt.

Det stora antalet medeltida bebyggelsenamn på hult i tidigare obebyggda skogsområden talar för att namnen i stor utsträckning har avsett nybyggen i skogsmark. Det finns ett litet antal namn som kan föras tillbaka till vikingatid, men de allra flesta är medeltida.

Förlederna kan vara av varierande slag, såsom ord för vegetation (t.ex. Älmhult; älme ’alm(bestånd)’), ord för vilda djur (t.ex. Älghult), personnamn (t.ex. Råshult; mansnamnet Ragnvid), ord för kulturföreteelser (t.ex. Stenbrohult) eller adjektiv (t.ex. Fagerhult). Efterleden hult har dialektalt efter vokal i uttalet utvecklats till alt eller ilt. För vissa namn har detta även slagit igenom i stavningen.

Bebyggelsenamn på hult är vanliga i södra och mellersta Sverige, i synnerhet i Skåne, Småland, Halland och Östergötland.

Ett till hult bildat hylta ’liten skog’ är ovanligare i ortnamn och begränsat till Sydsverige.

Skrubbfynd

I en skrubb uppe på vinden på Vidinge gård kan man göra vissa fynd.

Pensionatsbyggnaden var ursprungligen fattighus och sedan ålderdomshem. Det är möjligt att kommandoran ägnade sig åt egenvård.

Och sådan här godsaker höll nog kommandoran för sig själv.

Lidköping tycks ha hamnat i regnskugga

Det hjälper inte att SMHI (som idag) går ut med skyfallsvarning. I Lidköping faller det knappt en droppe. Och jag vet inte hur många gånger SMHI har ritat in rikligt regn i Lidköping (med omnejd) på sina kartor – och ändå uteblir regnet. Det blir kruttorrt vilket är förödande för växtligheten.

Abisko (”skogen vid det stora vattnet”) är känt för sin regnskugga. Regnet är rikligt i Riksgränsen under det att Abisko är nederbördsfattigast i hela landet (300 mm/år).

https://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/regn/regnskugga-1.6941

Men växtligheten i Abisko klarar sig bra, trots liten nederbörd. Det beror på att det nordliga läget gör att avdunstningen inte är lika stor som den är i t.ex. Lidköping.

Efter Älghult börjar 70-sträckan

Jag är inte så mycket för detta med att ligga ute på vägarna, och absolut inte för någon hög hastighet! Men efter Älghult är det 70 som gäller, även då jag befinner mig på spåret!

Det här fotot är från 2017, efter att tåget från norra Italien hade anlänt till Malmö. Då höll jag mig fortfarande under 65. Men max 30 är absolut att föredra!!

Att ta fram ett enda elbilsbatteri kan liknas vid en mindre miljökatastrof


Hämtat ur Åbo underrättelser:

I den pågående euforin om elbilar och vindkraft har man glömt att redovisa de betydande miljöförstörande dolda kostnader som dessa är behäftade med.

Ett bilbatteri för elbilen väger cirka 500 kg, volymen är av en resväskas storlek. Det innehåller 12 kg litium, 30kg nickel, 20 kg mangan, 15 kg kobolt, 100 kg koppar, 200 kg aluminium (produktionen är oerhört elslukande), stål och plast. Inuti finns 6831 litiumjonceller.

Det borde vara oroande att alla dessa giftiga komponenter kommer från gruvdrift. Till exempel för att tillverka ett bilbatteri måste man bearbeta 10 ton saltlake för att få fram litium, 15 ton malm för kobolten, 2 ton malm för nickel och 12 ton malm för kopparn. Sammanlagt gräver man upp 200 ton ur jordskorpan för ett enda batteri.

Sjukdomar och barnarbete hittas bakom 68 % av världens kobolt och en betydande del av ett batteri kommer från Kongo. Deras gruvor har inga föroreningskontroller och de sysselsätter barn som dör av att ha hanterat detta giftiga material. Skall vi räkna in alla dessa sjuka barn som en del av kostnaderna för en elbil?

Tillverkningen av solpaneler är inte särskilt trevlig den heller:

Det största problemet med solpaneler är de kemikalier som behövs för att bearbeta silikatet till kisel som används i panelerna. För att göra tillräckligt rent kisel krävs att det bearbetas med saltsyra, svavelsyra, salpetersyra, vätefluorid, trikloretan och aceton. Dessutom behövs det även gallium, arsenid, kopparionidum-gallium-disenid och kalium-telleruid, som är mycket giftiga. Kiseldamm är en fara för arbetarna och kan inte återvinnas.

Min kommentar: Det som återstår är ett leverne som präglas av enkelhet och förnöjsamhet, dvs det bästa liv som finns!!