Och nu rapporterar jag fyndet, med hjälp av Skandobs:
Och inväntar svar på deras bedömning.
Länsstyrelsens handläggare ringde upp mig. Hon lät förmedla att det är näst intill omöjligt att skilja vargens och hundens fotspår åt. Men spillningen kan vara till hjälp.
”Den lilla gula kiosken hämtades från Stenhammar utanför Lidköping 2021. Den byggdes 1961 efter ritningar av Erik Stadig, Lidköping, på uppdrag av förste ägaren Ingvar Svensson. Under lång tid var kiosken ett givet stopp vid den gamla landsvägen ut mot Läckö. Här såldes glass, tidningar och sötsaker. Idag är den här typen av byggnader utrotningshotade. Stenhammarkiosken har behållit sitt ursprungliga utseende och är ett fint prov på 1950-talets ”funkis”, i Fornbyn står den som en representant för det svenska folkhemmet och modernismen. Kiosken restaureras under 2022.”
Som tur är handlar kultur i Lidköping inte bara om raggare, bandy och stora motorevent.
Och nu lanseras kulturilidkoping.se som ska göra det lättare för användaren att ta del av information gällande konst & kulturaktiviteter i Lidköpings kommun.
Den här affischen om trafiken på de smalspåriga järnvägarna i Västergötland är från 1948. Jag hittade de uppe på vinden. Den kan från första början ha tillhört min farfar Gunnar.
Dessvärre hade våra rikspolitiker inte tillräckligt med folkvett för att se till så att banorna fick leva kvar. Omkring 1960 försvann t.ex. tågen från Lidköping mot Skara och Skövde. Tågtrafiken via nuvarande Naturum Hornborga försvann i samma veva.
Jag har faktiskt rest med tåget mellan Stenstorp och Skara. Det torde ha varit i slutet av 1950-talet. Antagligen skulle någon moster, morbror eller faster hälsas på.
När naturintresset kom smygande var banan redan nedlagd så det blev till att cykla till Fågeludden istället.
Jag tänkte på det idag hur urkass många i våra krokar av Skaraborg är på att åka kollektivt. På lokalbussen är vi oftast runt fem passagerare, samtidigt som gatorna är fullproppade med dieselbilar (och bränslepriset är rekordhögt).
Många av passagerarna på bussen till och från Sjölunda brukar komma från vår bostadsrättsförening – Lidköpings blå zon, vårt Okinawa.
På sådana platser bor människor som präglas av: Sund mathållning, den fysiskt aktiva livsstilen, de sociala nätverken, känslan av mål och mening och att äldre respekteras och behåller en viktig funktion i samhället. Och de som lever i en blå zon blir ofta ruskigt gamla.
Och blåzonsfolket har vett att ta bussen – där gratisbiljetten inte bara gäller i blå zon, utan i nästan hela Västra Götaland!!
Är det något utöver det redan nämnda som präglar de blå zonerna så är det människornas innehav av klokskap! Med något enstaka undantag…
Diana var en konservfabrik som startades i Varnhem under kriget. Det var ont om det mesta, inte minst om kött.
Det var således inte särskilt svårt att saluföra konserver som påstods innehålla skogsfågel och vildand.
Vad kunderna inte visste var att skogsfågeln och vildänderna främst bestod av kråkor, kajor, skator, skogsduvor, måsar och annat som var lätt att fälla.
Fabriken skall ha legat i korsningen mellan Broddetorpsvägen och järnvägen. Direktören titulerades löjtnant och påstods ha tjänstgjort i Främlingslegionen, frun var fransyska.
Kunderna började klaga över att innehållet var tranigt, utan minsta viltsmak. Icke heller smakade det fågel!! Dessutom var konserverna dyra!
Det blev rättegång och fällande dom. Marknadsföringen ansågs vilseledande. Det handlade även om jaktbrott och grävlingar bjöds ut som stekt skogsvilt eller kalops på älg och rådjur!