Passar bra att lyssna på vid matlagning, inte minst för de gubbar som brukar kasta sina lystna blickar på gamla amerikanska rishögar, försedda med Sydstatsflaggor.
Bonusläsning, kopplad till PBM:
Sydstatsflaggan står för ett brutalt förtryck och måste bort efter att bilderna med den vite, unge massmördaren poserande med vapen och flagga spritts över världen.
Sydstatsflaggan används som symbol i kretsar med vit-makt sympatier. Utan direkta jämförelser är hakkorsflaggan i Europa den symbol som ligger närmast.
I fönstret till NLT’s depeschkontor visas alltid tidningens förstasida, som den såg ut för 50 år sedan (nu 1972) och för några veckor sedan dök den här rubriken upp: ”Het debatt i Lidköping: Respiratorer eller skog”. Fortsättningen: ”Vi har inte råd att köpa respiratorer till varenda familj. Klimatet i Lidköping är sådant att vi måste ha kvar skogen för att luften inte skall bli rent hälsovådlig. Redan nu är klimatet sämre genom den ”punktering” som skett i skogarna. Att vi har strövområden är naturligtvis betydelsefullt, men trots allt en bisak. Miljön är viktigare”. Så argumenterade f. stadsträdgårdsmästaren Henning Wahlberg för bevarandet av Lidköpings skogar vid en diskussion som på onsdagskvällen arrangerats av Folkpartiet i Lidköping.
Det här skrevs alltså för 50 år sedan. Under åren som gått har de tätortsnära skogarna blivit alltmer malätna, med Kartåsskogen som skräckexempel. Ett större skogsparti som gränsar till Läckövägen står på tur. Området marknadsförs bl.a. genom ”att det har ett bra skyltläge”, vilket antyder att det inte ens kommer att sparas en skogsremsa mot vägen.
Visionen ”Lidköping – en välkomnande och hållbar kommun” är inte mycket att skylta med, om den inte genomsyrar alla de beslut som fattas av våra politiska företrädare.
Men visst blir man uppmuntrad av alla de lidköpingsbor som engagerar sig i kampen för de tätortsnära skogarnas bevarande – och de politiska partier som ställer upp för träden och skogarna i kommande valrörelse lär få väldigt många röster!!
Bengan uppe i Villalia
Den nya stadsutvecklingsplanen i Lidköping är dessvärre inget aprilskämt, även om många nog är benägna att tro det.
Svenska experter påstår att det inte skall ha varit någon strålningsrisk för de ryska soldater som grävde skyttevärn i det område nära den havererade reaktorn som är värst kontaminerat med radioaktiva isotoper.
Men IAEA tar inget för självklart utan tänker gå till botten med det hela:
Jag har läst att Ryssland mest skickar soldater tillhörande sina etniska minoriteter till Ukraina. De ”riktiga” ryssarna och de med utbildning slipper kriga, minoritetsfolken blir kanonmat.
Ibland vet soldaterna inte ens vad det är som pågår. Arma människor.
En strålande tanke från en som värnar om Ukrainas barn: Putin och Lavrov borde föras till Tjernobyl och placeras inne i den havererade reaktorns inneslutning. Det är där de hör hemma, de där kräken som saknar samvete – de riktigt förhärdade.
Jag hittade ett dokument om Johan Ullberg den yngre, som föddes 1708, och var bördig från Måssagården i Velinga .
Han lämnade Velinga för Skåne där han först drev gästgiveri i Hurva men senare flyttade till Finja där han kom att tillverka ett stort antal altartavlor, predrikstolar, epifatum och dopfuntar till många kyrkor i södra delen av landet.
Bonusläsning här nedan om denne Johan Ullberg som alltså påstås vara född på Måssagården i Velinga. Det var synd att jag inte han fråga min mors kusin Lars. Nu är det för sent.
Så hette den för några hundra år sedan, gården som har varit i släktens ägo ändasedan 1600-talet, och ev ännu längre tillbaka i tiden.
Nu heter den Mossagården, eller som vi alltid har sagt ”Môsegårn”. De som bodde där kallade vi ”Môsegårs”!
Det var där min mormor Lisa växte upp, men det var hennes bror David som kom att ta över gården efter föräldrarna Turinna och Alexander.
Här kan vi titta bakåt i tiden. Ägandeförhållandena före 1670 vet vi dessvärre inget om:
Nu har min mors kusin Lars gått bort, han som har haft hand om gården alltsedan faderns alltför tidiga bortgång 1950.
Gårdens vidare öden är hölja i dunkel.
Jag ringde till Lars för ett par år sedan och fick rätsida på flera frågetecken om släktens förehavanden i Velingabygden. Jag fick även veta att min morfar Simon inte ville svänga förbi barndomshemmet Moledet vid ett besök i bygden på äldre dar. Lars visste inte varför. Måhända att det berodde på att Simon fick en sådan hemskanes hemlängtan när han hade gett sig iväg till Chicago några år in på nittonhundratalet. Fadern fick skyndsamt betala hemresan och det kan möjligtvis ha blivit något som kom att störa relationen dem emellan.
Här ett foto från Facebooksidan som togs när Lars lämnade över ordförandeklubban 2020:
Här har vi en av de böcker där han har medverkat:
Fotot på omslaget togs från Mossagården i riktning Velinga kyrka år 1904. Velinga gamla småskola och fattighus till vänster, Nymansstugan till höger.
På omslagets baksida ser vi morfar Simons barndomshem Moledet, målat av gåramålaren Raatikainen år 1917. Halvvägs till Velinga kyrka (syns i bakgrunden) ligger Mossagården. Friaren Simon hade således inte långt dit. Eftersom han var Velingas förste ägare av en cykel torde färden ha gått på ett litet kick! Det är inte att undra på att han inte blev gammal i Chicago när Lisa väntade därhemma.
Här hänger gåramålningen på Båltorp:
Det undre målningen på omslaget är gjord av Inga-Britt Stridh. Motivet är den vackra Velingabygden.
Jag skickar med ett foto på Lisa och Simon, taget i Sätuna Båltorp på 1960-talet.
Man får ändå säga att det är positivt att kommunen visar sitt rätta ”ansikte” (se sidan 2 i dagens NLT). Fotografen riktar sin kamera bort från sjukhusområdet.
Den slutmuskelförsedda kroppsdel som fotograferas är vänd mot de sjukhussalar där någon patient kanske inväntar färjekarlen för den sista färden, den över floden Styx.
Med tanke på det som försiggår på ”paradgatan” där utanför kan slutmålet inte vara värre vulet, inte ens för den som hamnar i helvetet.
Jag tar mig friheten att kopiera texten. Det Calle Sundblad skriver är så himla bra:
Då är årets motorsäsong igång. I lördags fylldes Lidköpings gator av skinande amerikanare och i arenan var stämningen på topp då bilälskare minglade både inne och ute i solen.
Det ska väl skrivas direkt att de flesta som kom till Lidköping i lördags gjorde det för att de gillar gamla bilar, prylar, bildelar och leksaker från 50-talet.
Långt ifrån alla gillar att dra ner byxorna och visa sin nakna bak framför NLT:s fotograf och andra passerande.
Långt ifrån alla gillar att bokstavligen pissa på Lidköping. Jag vet inte hur många män och kvinnor jag såg som pissade i trädgårdar, parker, parkeringsplatser – till och med på akuten försökte vuxna människor tränga sig in för att uträtta sina behov.
Och i kölvattnet (eller ska vi säga könvattnet) av det hörs nu kritiska röster mot att Lidköpings kommun profilerar sig som motorstad och indirekt bidrar till att den här typen av raggarkultur får florera mitt i stan – gång på gång.
-Vi har många rum med svårt sjuka människor i. När jag står hos en döende patient ska inte lamporna skaka så att de slår i fönstren för att någon roar sig utanför med att spela alldeles för hög musik, sa en läkare NLT pratat med.
Det går så klart att arrangera ett motorevenemang utan att det mynnar ut i ett fylleslag på stadens gator som kräver fler poliser och tvingar kommunen att ta in extraresurser för städning dagen efter. Eller som gör det svårt för ambulanser att ta sig till akuten.
Men det finns alltid en risk (eller möjlighet, kanske en del tycker) att de här situationerna uppstår. Tror du något annat har du antagligen inte varit i Lidköping vid de senaste årens motorträffar.
Som privat arrangör av ett motorevenemang har du inget formellt ansvar för att folk arrangerar en spontancruising med allt vad det kan innebära.
Däremot har ledande politiker ett stort ansvar för att Lidköping har blivit en motorstad. Och det kan ju ses som en smart satsning. Intresset kring den här typen av arrangemang är stort och det lockar mycket folk till stan – gång på gång. Det rimmar också bra med kommunens vision att vara en välkomnande kommun.
Å andra sidan kan det ses som missvisande om man ser till hela kommunens vision. Förutom välkomnande så ingår också ordet hållbar i visionen. Kommunen har beslutat att hållbar utveckling ska prägla all verksamhet och långsiktig planering. Det symbolvärde som ett avgasstinkande motorevenemang har idag 2022 kan knappast förknippas med ordet hållbart.
För övrigt har jag inga större problem med att folk pissar lite här och där och visar sin nakna bak. Men hade jag varit ledande politiker hade jag tyckt det var pinsamt och bekymmersamt att bidra till att den bilden av Lidköping sprids – gång på gång.
Bengt Rahms blogg 