Allt fokus ligger nu på hotet från Ryssland. Men finns det alls någon beredskap inom det svenska säkerhets- och försvarspolitiska etablissemanget för att USA kan komma att upphöra att vara en demokrati, skriver Bo Rothstein.
Det är per definitionsvårt att föreställa sig det otänkbara. Alltsedan 1917 då USA gick med på de allierades sida i första världskriget har väldigt många uppfattat landet som den liberala demokratins ankare och grundläggande garanti i världen. Även om landets demokrati fortsatt uppvisar många svåra brister är USA i dag den enda demokratiska stormakten i världen. I nuläget finns det emellertid fog att ställa sig den närmast otänkbara frågan om så kommer att fortsatt vara fallet.
Jag letar efter fotografier från avtackningen men de ligger nog uppe på vinden. Det blir till att upp och leta i morgon.
Däremot snubblar jag över ett foto som torde vara taget något år före mitt eget kliv ut i arbetslivet. Obs dock att det fotot torde vara taget ca 15 år före min fars pensionering.
Astronomer studerar förbryllat något som aldrig tidigare skådats: Ett snurrande objekt som var 18:e minut sänder ut energipulser så starka att de borde vara omöjliga. Det finns inga kända fenomen som beter sig så, säger astrofysikern Natasha Hurley-Walker.
Objektet ligger ungefär 4 000 ljusår bort – relativt nära i vår galax Vintergatan – och är uppenbarligen oerhört energirikt. Det kan lysa väldigt starkt, och har ett ”ultra-kraftfullt” magnetfält.
Kanske märkligast av allt är att objektet skickar ut extrema strålningspulser med den stabila frekvensen 18,18 minuter, alltså ungefär tre gånger i timmen.
Det känns spöklikt eftersom det inte finns några kända himlafenomen som beter sig så. Det skall helt enkelt inte vara möjligt att något sådant existerar.
En del människor tror sig inte tåla strålning från mobilmaster. Men jämfört med den livsfarliga kosmiska strålning som bombarderar Jorden varje sekund är den totalt försumbar.
En slentrianmässig interaktion kan med några enkla grepp bli meningsfull. Ett ”hur är det?”, behöver till exempel inte få ett automatiskt ”bra” till svar. Ett lite annorlunda svar är exempelvis att svara med en siffra: ”I dag är det nog en sjua.” (Bloggaren skulle kanske svara ”långt ifrån hundra”). Resultatet blir ofta att även motparten svarar med en siffra – och samtalet är igång. Man kommer snabbt till ett varför. Plötsligt har du fått folk att säga något om vad som händer i deras liv och hur de känner sig.
Att starta samtal med ett påstående i stället för en fråga är effektivt, anser hon – framför allt när det handlar om att närma sig någon okänd. Frågor kan nämligen ibland göra människor misstänksamma.
Exempel på bra small talk – inledningar: Jag är sjukt kaffesugen. Vilka snygga glasögon du har! Oj vilken lång kö!
För att ta ett samtal från ytligt till meningsfullt finns olika tekniker. Det viktigaste är genuin nyfikenhet. Se inte ett svar som slutet, utan som en öppning till ett vidare samtal.
Att fördjupa samtal handlar mycket om att verkligen lyssna och inse vad man egentligen frågar när man ställer en fråga. Frågor som kopplar till den andra personens erfarenheter, tankar och känslor är riktigt bra.
En teknik som hjälper människor att öppna sig är det som kallas spegling. Det går ut på att du upprepar delar av det personen har sagt. På en kommentar som ”jag vill vandra i bergen”, kan du svara ”vandra, det är verkligen …”. Dels visar det att du lyssnar, dels öppnar du upp för ett fortsatt samtal.
Hur vi ser på oss själva påverkar vårt beteende och våra samtal på en mängd sätt. Ibland har vi den där inre rösten som säger åt oss att vi är tråkiga eller inte duger. Det kanske gör att jag väljer att aldrig påbörja en interaktion. Också hur jag ser på motparten påverkar. Jag kanske inte ens bemödar mig med att prata med en viss person för att jag tror vissa saker om hen.
Vid halvsextiden nu på morgonen tittade jag ut genom vardagsrumsfönstret, i riktning österland. Då upptäcker jag något som liknar en stor eldsvåda. Men jag inser att det måste vara månen som slickar horisonten, i form av en gigantisk skära.
Fotot blev inget vidare men det kan kanske ge en hint om det jag upplevde
Det hela kan uppfattas som ett dåligt omen. Hammaren saknades men skäran fanns på plats, befinnande sig (på ett ungefär) strax ovan Stadshuset på Skaragatan.
Jag tolkar upplevelsen som att det gäller att se upp. Vill det sig illa kan onda krafter ta över våra demokratiska institutioner. Exemplen är många, som den vapenskramlande hemskingen Puitin i Ryssland och det av SD så hyllade Orbanska brunstyret i Ungern.
I värsta fall kan vi vakna upp till att hela Gotland står i lågor. Men ingen skall inbilla sig att vi lägger oss. Det gör vi inte förrän vi har skjutit den ryska brunbjörnen, en gång för alla.
I kön på Ica, på bussen. Att prata med människor vi inte känner får oss att må bra, visar studier. Ändå låter vi ofta bli. Ett skäl är att vi tror att folk tycker att vi är tristare än de faktiskt gör.
Korta relationer med främlingar eller ytliga kontakter verkar göra att vi känner oss mindre ensamma.
Vi har en ensamhetsepidemi i många samhällen i dag, med historiskt höga nivåer av ensamhet. De här små ögonblicken visar att du inte är ensam. Någon registrerar dig, visar intresse för dig. Det kan vara en kort, men ändå en rik interaktion.
Korta sporadiska möten med folk vi inte känner, tycks göra oss gladare. Vi människor behöver känna att vi är accepterade och en del av något. Jag tror att dessa möten kan bidra till det.
The liking gap är förbryllande. Mängder av studier visar nämligen att vi i många fall övervärderar oss själva i förhållande till andra – exempelvis hur bra vi kör bil eller att vi inte löper lika stor risk att bli sjuka eller skilja oss. Fenomenet brukar kallas optimism-bias.
Men det verkar alltså inte gälla våra sociala kontakter.
Många tror att de inte är tillräckligt socialt kompetenta, inte har lika många vänner som andra, inte gör lika många sociala aktiviteter. Kanske beror det på att just social tillhörighet är så fundamental för oss.
Vi har dessutom generellt låga förväntningar på samtalen med främlingar. Vi tror att de ska misslyckas. Dels handlar det om vår egen förmåga: att vi är ointressanta, pratar för mycket eller lite och säger fel saker. Dels handlar oron om motparten, att det ska bli pinsamt tyst, att vi inte ska gilla hen eller hur vi ska påbörja – eller avsluta – samtalet.
Men när vi igen och igen möter människor runt oss som visar sig vara rätt trevliga så får vi en positivare syn på världen och samhället.
Dessa många små möten förändrar hur vi ser på andra människor. Känner du att de flesta faktiskt är okej, då gör det att din värld känns lite säkrare.
Bengt Rahms blogg 