Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Idag fick jag ett fotografi från min kusin Anders, taget några år in på 60-talet. Där poserar både han och jag, våra föräldrar och min (ingifta) moster Rut från Kvarnegården.
Var brorsan och morbror Ivar håller hus är oklart. Men en av dem torde väl hålla i kameran.
För bloggaren var han helt okänd – till för en liten stund sedan. Då dök Banting plötsligt upp i Kvacksalveriboken, i kapitlet om Hälsokost, med underavdelning LCHF.
William Banting var således den som låg bakom detta med bantning.
Den här bilden ger Wikipedia av Banting:
William Banting, född 1796, död 16 mars 1878, var en begravningsentreprenör känd för att ha gått ner kraftigt i vikt efter att ha lagt om sin diet till socker- och stärkelsefattig kost. Banting hade genom åren dragit på sig en kraftig övervikt, som lett till problem med leder i knän och problem med att gå på toaletten. Han hade frågat flera olika läkare om råd utan någon framgång. Då han blev så fet att han fick problem med hörseln (fett tryckte mot innerörat) gick han till läkaren William Harvey, som föreslog en drastisk kostförändring.
Harvey ordinerade en diet bestående av ganska stora mängder proteinrik föda, såsom kött och fisk.[1] Han minskade kraftigt på intaget av kolhydratrika matvaror, såsom öl, bröd, socker och potatis. Till sin stora förvåning tappade Banting snabbt åtskilliga kilo. 1863 meddelade han allmänheten om sina framsteg i broschyren Letter on Corpulence Addressed to the Public, där han beskrev hur han under loppet av ett år (från augusti 1862 till augusti 1863) lyckades gå ner i vikt från 92 till 71 kg.
Hans broschyr blev såpass populär att ordet bant kom att användas som verb, till exempel i uttryck som Do you bant?. Det användes första gången i en tidningsartikel i The Times den 13 augusti 1864. I engelsktalande länder lever ordet inte längre kvar i vardagligt språk, medan orden ”bantning” och ”att banta” har blivit etablerade begrepp på svenska.[2]
Detta sa bloggaren till kyrkoherde Rudolf Johansson (som 6-åring).
Kyrkoherden besökte akutmottagningen på Centrallasarettet i Falköping den 5:e augusti 1958. Där upptäckte han bloggaren som väntade på eternarkos och avlägsnande av en (som det visade sig) phlegmonös appendix.
Idag kom journalanteckningen från Regionarkivet i Göteborg. Här har vi slutklämmen:
Fergon var ingen höjdare, inte ens som krossad och uppblandad med hallonsylt. Det är sannolikt därför bloggaren icke frivilligt tar sig ett järn.
Så här såg det ut när Karnevalen gick av stapeln 1952.
Men bloggarens behov av karnevaler och andra spektakel tycks ha försvunnit samtidigt som den där fula appendixen.
Rudolf:
Vem kan motstå ett sådant suveränt erbjudande
I Lidköping har vi äntligen (långt senare än många andra kommuner) börjat ta hand om matavfallet – för att utvinna gas och (kanske allra viktigast) för att kunna återföra fosfor till våra åkrar.
https://fof.se/tidning/2010/4/artikel/nar-fosforn-sinar-blir-det-svalt
I vår bostadsrättsförening infördes matavfallshanteringen så sent som nu i lördags.
Men i DN läser jag en artikel med dystert innehåll. Av all den plast vi använder i landet återanvänds inte ens 10%. Resten eldas upp i våra fjärrvärmeverk och ger därvid upphov till enorma utsläpp av växthusgaser.
https://www.dn.se/vetenskap/sopeldning-av-plast-varmer-svenskarna-om-vintern/
Här skymtar det i höjd med Blombergs hamn. Destinationen är dock höljd i dunkel.
Denna härliga januaridag inmundigade vi årets första semlor, införskaffade på Willys för en billig penning. Vi satt i uterummet där temperaturen nästan nådde upp i 30 grader. I fjärran skymtade vi Mösseberg, med Vilske-Kleva och Gökhem i förgrunden.
Men vad vi inte visste var att semlornas mandelmassa var utbytt mot vaniljkräm! Det svinnsmarta visade sig vara allt annat än försvinnande gott! Den medhavda boken torde kunna förklara vad det hela handlade om.
Så se upp för Gerdas vaniljsemlor. De smakar gräsligt!
Den aktuella bakstugan i Grästorp ingår dessbättre inte i vårt ”panorama”.
Lika botar lika.
Läsandet av Peter Olaussons bok Kvacksalveri fortsätter. Jag har just fått en dos signaturlära. Denna går i princip ut på att Gud gav oss ledtrådar, dvs efterlämnade sin signatur när han skapade världen. Om en växt eller växtdel genom sin form, färg, smak eller annat kunde associeras till en kroppsdel eller en sjukdom så var det en sådan ledtråd. Här kan ni hitta bot!!
Blåsippans blad påminner om en lever. Alltså skulle sådana blad kunna vara bra mot leversjukdomar. De fläckiga bladen på lungört påminner om sjuka lungor. Alltså läkes lungsjukdomar med hjälp av sådana örter. Att piprankan ser ut som en livmoder och därför användes vid barnafödslar innebar risker. Örten är nämligen både rejält giftig och cancerframkallande.
Vad den gamle mannen får för injektion av dessa sjuksköterskestudenter är okänt. Förhoppningsvis handlade det om evidensbaserad läkekonst och inte om kvacksalveri:
Anders och hans fru Märta är så långt bakåt i tiden jag hittills lyckats komma i min släktforskning. De var min morfar Simons morfars morfars morfars farfar och farmor.
Hämtat från Darelier-släktens Facebook-sida:
https://m.facebook.com/darelier/
Darelier-släkten är en släktförening som startade 2011, och som släktforskar i första hand med utgångspunkten från den första Darelius ca år 1600 från Daretorp i Västergötland. Daretorp är idag en kyrkby strax utanför Tidaholm tätort. På 1500-1600-talet var dock Daretorp ett stort pastorat och med stor betydelse i området för Visingsborgs grevskap.
Den förste Darelius var Anders Nilsson (1595-1657). Han föddes på Grimmestorps herrgård. Denne tog tjänst som kronorättare (benämndes även junker) hos greve Brahe för Visingsborg grevskapsjordbruk och tog senare hand om grevens gästgiveri och rustställe vid Torkelsryd (Hjo). Han gavs namnet Darelius för att visa att han var ärbar som grevens man och lärde.
Darelius betyder ”den ärbare från Daretorp” (lite enkelt översatt på latin). När så Anders Nilsson Darelius med sin fru Märta fick sina barn, ärvde dessa namnet Darelius. Anders äldsta son, Nicolaus Darelius, (1629-1684) valde kyrkans bana, och blev präst. Efter att han utbildats på Åbo universitet under grevens beskydd, kom han tillbaka till Skaraborg. Han inledde sin prästbana med att verka drygt 8 år som komminister, i bl.a. Götene. När så Nicolaus blev kyrkoherde i Daretorps pastorat och Härja kyrka, gavs han 1657 namnet ”Darelli” av biskopen.
Nicolaus yngre bror Johan (1632-1694) blev häradshövding, lagman och borgmästare i Bogesund (idag Ulricehamn). Johans sonson, också han med namnet Johan, blev överläkare och var med och startade Serafimersjukhuset i Stockholm. 1770 adlades denne av kungen.
Vägen från bloggare Bengt i Stenhammar till junker Anders ”på Klippan”:
https://www.svd.se/trots-personalbrist–byrakratin-okar-i-varden
Larmen om brist på vårdpersonal avlöser varandra. Samtidigt anställer regionerna fler och fler byråkrater i sjukvården. Mest har byråkratin svällt i Region Stockholm där nästan två av tre nyanställningar sedan 2008 varit en administratör, handläggare eller chef!!!
Värst är det i Region Stockholm.
Förklaringen till vanstyret i Stockholm har vi här:
