Ångestskapande verksamhet

Att ge sig på att skriva en insändare och sedan invänta (eventuell) publicering är en psykisk utmaning. Man ångrar sig ofta och ältar frågan om man har formulerat sig rätt. I slutändan är man rädd att en hel hoper antagonister skall slipa knivarna och gå till ett stenhårt motangrepp.

Att försöka ställa samhällets ledande skikt invid skampålen gör man nämligen inte ostraffat.

Men idag dök den ändå upp, insändaren, och jag måste tillstå att jag ångrar absolut ingenting.
Jag vill verkligen tacka NLT-fotografen Sören Thuresson för hans rättvisande bild av hur det ser ut efter denna så vedervärdiga skogsskövling.

Raggarna har ett stort plus!

De knarkar inte (vad jag vet).

NLT redovisar polisiära ingripanden i Lidköping med omnejd under helgen, från fredag kväll till natten mot idag:

Jag har aldrig stoppat i mig något starkare än Valium (det skedde några gånger under ungdomsåren), men jag kände absolut ingenting. Och det är jag väldigt tacksam för. Men inte blev jag raggare för det, vilket även det fyller mig med tacksamhet, faktiskt ända upp till brädden!!

Om de djupa själsliga sår skolgymnastiken har satt i många av oss vuxna


https://www.svd.se/ingen-slump-att-sado-klubbar-har-en-bock

”Minnet att stå på led när visselpipan ljöd, som vore den ett vapen.
Cecilia Hansson om skolgympans pennalism, och att i vuxen ålder inte kunna glömma den man var på tjockmattan.”

”Och seriöst: primitivt barbariska drifter i kombination med svett och blodsmak, vem har någonsin blivit en bättre människa av det?”

”Gymmen påminner mig om skolidrotten. Minnet av att stå på led, formera sig och så visselpipan som ljöd som voro den ett vapen. Att fastna mitt på bocken. Väljas sist till fotbollslaget, basketlaget, volleybollaget. Bedömas och reduceras efter fysiska, ofta medfödda, kriterier fick mig alltid att känna mig som ett djur utan talan.

Pennalismen som så länge var en del av ”pedagogiken” för skolidrott verkade stå vid sidan om den vanliga undervisningen. Den egna slutna världen, där idrottslärarna härskade i egen majestät. Hur kunde det få lov att vara så? I det jämställda, demokratiska folkhemmet som utgjorde Sverige?”

”Många är de författare som vittnat om detta. Förnedringen, att inte passa in. Hur mobbning och strukturer fick fritt spelrum och cementerades på idrottslektionerna. Och hur detta inte ansågs vara ett problem – utan tvärtom.”

”Att något som hade kunnat vara lustfyllt vändes i sin motsats, utan att det ansågs vara något särskilt med det.

Även flockbeteendet som idrotten ger upphov till kan te sig hotfullt. Känslan av att vara del av ett större sammanhang som transformeras på fotbollsplanen eller i publiken – som så lätt kan bli en mobb. Det skrämmer den som aldrig varit bäst lämpad i idrottshallarna.”

”Det som även skrämmer: hur idrotten allt som oftast verkar stå över politik och ideal. Historikern Per-Olof Holmäng skriver i sin doktorsavhandling ”Idrott och utrikespolitik” om hur Sveriges idrottsutbyte med Tyskland ökade efter att Hitler kommit till makten 1933. Att Sverige under krigsåren inte genomförde en enda landskamp mot något allierat land, däremot flera mot Tyskland och dess allierade, inte minst Finland. Sista landskampen mot Hitlertyskland var i boxning, den 24 januari 1943 i Stockholm.”

Det är inte att undra på att bloggaren avskyr elitidrotten och dennas inte sällan självgoda utövare.
Bloggaren valdes ofta bland de sista när det var match på gång i skolgymnastiken. Sådant sätter sina spår för resten av livet. Övermänniskoidealet är avskyvärt. Men han tröstar sig med Kretschmers konstitutionslära – detta att atleten visserligen har breda axlar men att han inte sällan är själsligt trög och har svårt att få saker ur händerna.

Att bloggaren kan gilla när representanter för det kvinnliga könet spelar fotboll beror sannolikt på avsaknaden av divalater. Det är viktigare hur det går för (det kvinnliga) laget än att visa upp ett eget uppblåst ego.

Akta dig så du inte ”förvarnar” dig

Jag kom att tänka på den här varningen under dagens vandring ute på Spårön, en varning man ofta fick höra under uppväxten.

Men det handlar inte om risken för värmeslag. Förvarna betyder att frysa, eller i värsta fall förfrysa.

Idag fick vi uppleva lite av båda värme och kyla.
På vandringen ut mot Spåröhuvud blev det tvärstopp. Anne frös. Det löste sig genom att en extra tröja åkte på.
På återvägen blev det ett nytt tvärstopp. Tröjan åkte av och vandringen kunde fortsätta.

Men då tillkom det där med makadamen på vägen…

Jag vore tacksam om någon vänlig själ kunde rota fram ett lämpligt västgötskt ord som varnar för den typen av problem. Svaret kan finnas här: https://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/97/13589.pdf

Möte med järnhandlarns dotter

Dagens vandring gick till Spåröhuvud. Men det var inte många andra ute i skog och mark denna Första Maj. Jag funderade nästan på om folk lite till mans var ute och viftade med röda flaggor.

En som definitivt inte var ute och viftade med några röda flaggor var järnhandlarn i Grästorps dotter. Hon och hennes familj hade också sökt sig ut till Spåröhuvud så vi kunde få oss en liten pratstund.

Hon är en av de många godhjärtade och duktiga undersköterskor jag har haft förmånen att få jobba med. Hon utbildade sig visserligen till förskollärare men valde ändå att återgå till vården, något som många dementa och deras anhöriga torde vara mycket tacksamma för.

Till Spårön återkommer vi gärna, men det vore bra om vägsamfälligheten inte la ut makadam på öns vägar. Att vandra på ett sådant knaggligt underlag gör inte gott för fötterna och en man som hade kommit åkandes med en Opel årsmodell 1964 återvände snabbt till bilen då knäna inte stod pall för underlaget.

Hur Opeln hade klarat så många år på rikets vägar är en gåta, en gåta vi aldrig lär få något svar på. Att Opeln under min barndom gick under namn som Opel Lättrost och Opel Skrutt gör att gåtan blir ännu svårare att besvara.

De som bor ute på ön borde ge sig ut och demonstrera en dag som denna. Lämplig skylttext: Lägg gärna makadam på järnvägsspåren, men inte ute på Spårön (och absolut inte i några trädgårdar som några stackars vilsekomna individer dessvärre har tagit sig före att göra).

Är det verkligen så bra att luktträna?

Jag har nåtts av uppgiften att vissa läkare anser att det är bättre att inte luktträna om man har förlorat luktförmågan (och därmed även 80% av upplevelsen av smak), detta efter att ha drabbats av Covid-19.

Går det vägen så kommer de skadade nervcellerna att hitta varandra igen, utan ”hjälp” av den drabbade.
Men den som lukttränar kan genom att bruka de nervtrådar som är intakta få hjärnan att ”koppla fel”. Då skulle t.ex. kaffe kunna börja lukta som gamla sopor.

Mustafa Can är en av de drabbade. SvD hade en lång artikel om hans förlorade luktförmåga för ett par månader sedan. Jag minns inte säkert om Mustafa har lukttränat.

Det verkar inte som att länken här under funkar men googla på SvD + Mustafa Can + lukt så bör artikeln dyka upp.

https://www.svd.se/livet-utan-luktsinne–fantasin-dor-utan-lukter

För att inge hopp för de drabbade kan det vara bra att veta hur artikeln slutade:

En dag kommer den bara tillbaka, utan förebud och fanfarer, smygande. Återigen spelar min snart tvåårige son huvudrollen. Han har på sig sitt förkläde det står ”Chef” på när han nöjt tillsammans med sin mor trippar in i mitt arbetsrum för att förevisa maträtten han har lagat. Jag minns råvarorna – ägg, banan, ris, rågpuffar, olivolja, vitvinsvinäger, salt och peppar från kvarnen – men jag minns inte vad det doftade. Bara att det doftade.

Dubbelmutationen

Covid-19 är verkligen inget att skämta om men den som har lagt ut det här fotot på Twitter – med rubriken ”En levande dubbelmutation med dåliga idéer och dåliga lögner” – menar säkert allvar:

Den indiska dubbelmutationen finns inte med i denna sammanställning av olika vacciners effekt mot smitta och sjukdom men det är uppenbart att AstraZenecas vaccin fungerar dåligt mot både den sydafrikanska och den brasilianska mutationen. Jag tror att den sista tabellen i artikeln är lättast att förstå:

http://www.healthdata.org/covid/covid-19-vaccine-efficacy-summary

The Institute for Health Metrics and Evaluation (IHME) is an independent global health research center at the University of Washington.

Lägg undan den förbannade mobilen. Ägna er istället åt serve och retur-kommunikation

Artikel i SvD Första Maj:

”Lägg undan mobilerna när ni är med era barn”

”Många föräldrar oroar sig över sina barns skärmtid. I stället borde de fokusera mer på sin egen mobilanvändning, skriver författaren och pedagogen Erika Christakis.”

Hämtat ur artikeln:

Trots allt prat om skärmar ägnas förvånansvärt lite uppmärksamhet åt föräldrarnas egen skärmtid.

Interaktionen mellan förälder och barn blir av allt lägre kvalitet. Även om föräldrar är ständigt fysiskt närvarande i sina barns liv, är de det i lägre grad känslomässigt. Fenomenet benämns ”continuous partial attention”, ständigt splittrad uppmärksamhet.

Psykologer har nu börjat tala om ”technoference”, dvs. den digitala teknikens tendens att störa vår mellanmänskliga kommunikation, något som kan vara skadligt för barn.

De mönster föräldrar över hela världen använder i kommunikation med småbarn och bebisar karakteriseras av ljusare röstläge, förenklad grammatik och engagerad och överdriven entusiasm. Detta kan beskrivas som en ”serve och retur-kommunikation”.

Småbarn kan inte få nog av det och detta uråldriga sätt att kommunicera med en förälder och det utgör grunden för mycket inlärning.

Men det kan bli problem när den responsiva kommunikationen, som är så avgörande för den tidiga inlärningen, blir avbruten av ett sms eller en snabb koll på Instagram.

Småbarn lär sig inte saker om vi avbryter det pågående samtalet genom att plocka upp mobiltelefonen eller läsa sms som fladdrar förbi på skärmen.

Tillfälligt bristande uppmärksamhet från en förälder är ingen katastrof. Men kronisk distraktion är något annat.

Vi riskerar att få en ökning av oförutsägbart föräldraskap, som styrs av pling och lockrop från mobiltelefoner, dvs. av den ouppmärksamhet som uppstår när en förälder är med ett barn men genom sitt oengagerade sätt kommunicerar att barnet är mindre viktigt än att svara på ett mejl.

Att vara närvarande fysiskt – och därmed begränsa barnens självständighet – men endast nyckfullt tillgänglig känslomässigt, är i själva verket sämsta tänkbara modell för föräldraskap.

Till alla mor- och farföräldrar som äntligen har fått Tegnells och Carlssons löfte att tillåtas träffa sina barnbarn – lägg undan de där förbannade ”nallarna” och gör verklighet av alla de där kramar ni påstår att ni har saknat så förtvivlat!

Det där sista var givetvis bloggarens kommentar. Och han måste också lära sig att släppa sin sönderkramade nalle!

(Bloggaren som är en kristen man ber om ursäkt för bruket av svordomar, men ibland måste man ta i för att uppnå önskat resultat).