Den som kommer med hela famnen fylld av gråt behöver möta någon som kan lyssna med det tredje örat, örat där man hör det som inte sägs.
Tänk att få möta någon som har genomskådat ålderismen, den ålderism som har så djupa rötter i vårt samhälle att själen har hamnat på undantag.
Domen mot Sveriges ålderism blir hård. Det är titeln på Lotta Lundbergs artikel i SvD Kultur. Det är därifrån bloggaren har hämtat det mesta av det som skrivs i detta blogginlägg.
https://www.svd.se/domen-mot-sveriges-alderism-blir-hard
Att sluta se människan har blivit så ohyggligt vanligt och tröst ingår definitivt inte i new public management.
Samariterhemmet i Uppsala lever under uppfattningen att vi människor växer ända in i kaklet. När ålderismen började visa sitt riktigt fula tryne öppnade Samariterhemmet sin ”Samtalsmottagning för äldre”. Där kan man möta en terapeut som är ålderskompetent, som vet hur känns att bli underskattad pga sin ålder, som inte drar fram receptblocket när man vill berätta om livet, som själv har levt det och som inte talar till en som vore man imbecill.
Trots att medierna är fyllda av lidande och död handlar det mesta om hur man skall undvika den. Hur hamnade vi i detta förnekande av åldrandet? Vilka är det som sätter agendan – den agenda som fokuserar på utseende och aktivitetshysteri? Vad är det för land som inte kan få till ett mänskligt lidande – där man tillåts gråta och inte behöver spela golf?
Vi måste sluta upp med att sätta själen på undantag, ity att det är kroppen som multnar, inte själen
Är det rädslan för döden som gör oss själlösa? Men betänk det faktum att rädslan för döden aldrig hindrar döden – men den rädslan hindrar levandet av det liv vi har kvar att leva.
