”Vi har skapat ett samhälle med kunskapshybris och som förhindrar människan från att utveckla sitt omdöme, menar filosofen Jonna Bornemark. John Sjögren läser hennes nya bok , ”Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet”, och påminns om hur det är att vara människa – och hur lite vi egentligen vet.”
”Egentligen borde det vara en grundläggande insikt för varje människa med någorlunda livserfarenhet – att absolut vetande är ett ouppnåeligt och kanske inte ens eftersträvansvärt ideal.”
Recensionen finns i SvD:
https://www.svd.se/att-vara-manniska-ar-att-inte-ha-kunskap-om-allt
Saxat ur recensionen:
Men med moderniteten, och inte minst med de naturvetenskapliga framsteg som den medförde, hände något. De domäner av icke-vetande som är en ofrånkomlig del av livet sågs inte längre som en existentiell grundförutsättning, som ett mysterium för människan att förundras och rent av glädjas över, utan som saknade bitar i det kunskapens pussel som den upplysta och rationella människan till sist skulle lägga färdigt och göra fullständigt.
Det är denna, som man kan tycka uppenbart naiva, kunskapshybris som filosofen Jonna Bornemark tar spjärn emot och kritiserar i sin nya bok. De ”horisonter av icke-vetande” mot vilka våra liv ständigt utspelar sig har gjorts till murar. Vi har stängt in oss på vår lilla ö, där endast det som kan mätas, vägas och helst förutsägas spelar någon roll. Allt det som vi inte kan kontrollera gör oss nervösa. Men denna filosofiska hållning har visat sig vara oerhört destruktiv i praktiken.
Denna bok en naturlig fortsättning på Bornemarks tidigare succé ”Det omätbaras renässans”. Udden riktas även här mot mätbarhetssamhället, mot new public management och en effektivisering in absurdum. Här dock med en något annorlunda ingång. Det som Bornemark nu slår ett extra slag för är det mänskliga omdömet.
Vi har på arbetsplatser och i samhället i stort skapat en kultur som hindrar människan att utveckla sitt omdöme. Alltså just den förmåga som handlar om att förhålla sig till icke-vetandets horisonter. I boken ger Bornemark ett antal exempel på sådana hinder, men också strategier för att odla den förbisedda omdömesförmågan.
Bornemark lutar sig bl.a. mot 1400-talstänkaren Nicolaus Cusanus och hans användande av begreppen ratio och intellectus för att beskriva det mänskliga medvetandet och kunskapsinhämtandet. Ratio handlar om förmågan att organisera och systematisera. Intellectus om det som Bornemark menar saknas i dag – förmågan att förhålla sig till icke-vetandets horisonter och där ringa in vad som faktiskt är viktigt. I dag, menar Bornemark, härskar närmast en ratiofundamentalism. Ratiotänkandet är givetvis viktigt och Bornemark vill inte göra sig av med det. Men det ensidiga fokuserandet på ratio skriker efter att kompletteras av intellectus omdömesförmåga.
Ytterligare en gigant från filosofihistorien återkommer i Bornemarks resonemang: Aristoteles. Inte minst dennes begrepp fronesis. En praktisk kunskapsform som handlar om att ha en känsla för den specifika situationen.
Vad hon gör är egentligen att påminna oss om det självklara, vilket kan vara ack så viktigt i tid som tycks ha gått miste om grunderna.
Det som gör Bornemarks bok verkligt angelägen är att hon påminner oss om att människan inte kan reduceras till en kalkylerande maskin. Och kanske är det en av filosofins främsta uppgifter: att påminna oss om att vi är människor. Samt att lära oss hur lite vi egentligen vet.
Själv kommer jag att tänka på det andliga området. Många människor stänger dörren till de andliga sfärerna. Ratio är förhärskande, men stor brist på intellectus föreligger. Att diskutera med en sådan människa är som att tala med en vägg.
Och det där med fronesis har jag bloggat om tidigare. Tyvärr är just den bloggen nedstängd. Men i det inlägget framhöll jag att den vårdpersonal som saknar akademisk examen är mästare på just fronesis!
Bengt Rahms blogg 