Vid dagens utflykt till Café på Klostret fick vi syn på två cyklister som försökte lyfta över sina hojar till naturreservatet Västerplana storäng.
Men efter en skarp tillsägelse valde de den för cyklister angivna leden upp till Blomberg.
De påstod att det var svårt att utifrån skyltningen begripa att det råder cykelförbud på Storängen. Döm själva:
Men Kinnekulletåget kan man lita på. Det lämnar inte spåret i första taget. Och man riskerar inte att höja rösten när tåget kommer farande (för att sedan, som i fallet med cyklisterna, drabbas av dåligt samvete).
Klockan åtta på kvällarna är det tävlingsdags i TV4. Eftersom jag är måttligt intresserad av tävlingar av alla de slag (inkluderande sport) brukar då gå och sätta mig vid köksbordet.
Och exakt klockan åtta läggs (till min stora lycka) nästa dags morgontidning ut på nätet.
Igår kväll fastnade jag för en Understreckare som handlar om just det alla tävlande drömmar om – nämligen Guld!!
”I augusti passerade spotpriset på guld för första gången drömgränsen 2 000 dollar per ”uns” (31 gram), vilket innebär att den som vill införskaffa en guldtacka med normalvikten 12,5 kg nu får punga ut med nästan sju miljoner kronor.”
”Dess färg och lyster, dess märkvärdiga glimmande och i synnerhet dess hållbarhet har genom åren fått uttrycka drömmar om renhet, perfektion och oförstörbarhet. Naturforskarna lär oss att guld har en atomär profil och molekylär struktur som gör att det inte rostar eller mattas. Den egenskapen har kulturhistoriskt förts över på djuplodande filosofiska och religiösa tankegångar om det eviga, det som består, det som aldrig dör.”
”Guldets ypperliga elektriska egenskaper, i kombination med dess resistens mot korrosion, har gjort det oundgängligt inom elektroniken. I tekniska artefakter som under inga omständigheter får fallera – jetmotorer, rymdskepp, superdatorer, kärnvapen och mycket annat – har det varit självklart att använda sig av guld som elektrisk ledare. Mer förvånande, med tanke på det höga guldpriset, är att guld används i vanliga persondatorer, mobiltelefoner, USB-kablar och annan vardagselektronik. En smartphone innehåller runt 50 mg guld, en volym som med marknadspriset 2 000 dollar per uns kostar mobiltillverkarna runt 3 dollar.”
”Dessvärre är guldutvinning även förenat med omfattande miljöförstöring. Under den kaliforniska guldrushen användes 36 000 ton kvicksilver för att lättare få loss guldet ur avlagringar och stenar. I vår egen tid dominerar den kritiserade cyanidprocessen. Ett grundproblem är att guldkoncentrationen oftast är så låg att väldiga mängder grus och sten måste bearbetas för att man ska komma åt metallen. Den som på sitt finger bär en guldring kan begrunda det faktum att dess framställning uppskattningsvis genererat 20 ton avfallsprodukter.”
”Å andra sidan har guldets sällsynthet stimulerat en omfattande återvinning. En stor del av det guld som nu cirkulerar är därför av gammalt datum. ”Återvinning” för numera tanken till det guld som finns inbakat i kasserad elektronik, men en äldre tradition av att smälta ned diverse konstföremål lever också kvar. Därför finns det en viss chans att guldet i din vigselring – liksom det i din smartphone – ursprungligen grävts upp av slavar i det forna Egypten, präglats till mynt av kung Krösus eller rövats bort av spanska conquistadorer.”
20.000 smartphones innehåller alltså ett kilo guld och din egen ca 50 mg, värt lika mycket som en Trisslott. Men undvik hammare och kvicksilver. Och tänk på att äkta rikedom och lycka inte nödvändigtvis innefattar guld, men tvivelsutan, gröna skogar!!
Under dagens mössköpande möttes vi av ett hoppingivande budskap:
Vår egen plan sträcker sig inte längre än ”att vi tar en dag i sänder”, men budskapet antyder att vi trots allt elände detta år är i synnerligen goda händer.
Den typ av planer som ligaledaren Sickan levererar till sina kumpaner i Jönssonligan bör man dock passa sig väldigt noga för.
De sista åren i livet bodde föräldrarna på Ranliden, ett i mina ögon mycket trivsamt äldreboende. Dessutom låg det centralt, nära Falköping C med sina tåg och bussar.
Men nu byggs Ranliden om. Där skall nu bli nya kontor för sociala myndigheter. 86.000.000 kostar det kalaset.
Foto: Min bror Stig
Vad hände med de boende? Jo, många har utlokaliserats till ett gärde i stadens utkant, långt från allmänna kommunikationer och lika långt från den fina miljö som utmärker sluttningen av Mösseberg.
De som ligger bakom beslutet att avveckla boendet på Ranliden har måhända utrustats med några rejäla segment från Neandertalmänniskan.
Redan under våren framkom det uppgifter om att bärare av genmaterial från Neandertalmänniskan löper en ökad risk att drabbas allvarligt om de smittas om det nya coronaviruset.
Det har nu presenterats en ny forskningsrapport som bekräftar misstanken.
Den som gjorde ett DNA-test via FamilyTree senast under våren 2019 kan ta reda på om hon eller han har den aktuella gensekvensen i kromosom 3.
Tack vare hustru Anne (som är superbra på släktforskning med hjälp av DNA) har jag fått ett lugnande besked. Just den (egentligen är det nog två olika) gensekvensen som kan leda till ett allvarligt sjukdomsförlopp saknar jag, vilket gör mig lycklig och glad!! Men det är inte särskilt kul att Anne själv har en Neandertalsekvens med förhöjd risk i kromosom 3…
Idag kom Verktygsboden på besök, baklänges. Den stora lastbilen backade nämligen en lång sträcka in i området och höll till och med på att ramma en ek. Jag tror till och med att en av föreningens rollatorkörande seniorer var i farosonen.
Till slut gav föraren upp men satt ändå kvar i hytten, med dieselmotorn påslagen. Efter ca 10 minuter dök det upp en hantverkare som fick med sig ett paket som han lätt bar iväg på sin ens axel.
Tidigare under dagen såg vi en stor långtradare som hade stannat precis framför övergångsstället vid Kyrkans gård. En man från en närliggande villa kom fram och fick med sig ett litet, litet paket.
Är det verkligen vettigt ur miljösynpunkt att distribuera småpaket ut till kunder med stora långtradare och lastbilar??
När vi kom med bussen från tåget i Skövde i måndags körde bussen om en långtradare, hemmahörande i Skara. Jag kunde inte se om chauffören rattsurfade, men han (det var absolut ingen kvinna) satt med båda benen uppslängda på instrumentpanelen, med fotsulorna mot vindrutan…
Det är sådana ögonblicksbilder som gör att man föredrar tågen. De har ju inte ens någon ratt!
Det är skönt att vara politisk vilde. I Lidköping är det faktiskt en nödvändighet för att överhuvudtaget härda ut som medborgare.
Centern vill t.ex. satsa på Kinnekullebanan och på cykelvägar på landsbygden. Toppenbra!
Även liberalerna vill satsa på Kinnekullebanan, plus att partiet vill bygga bostäder vid Båtgården. Helt underbart!
Och moderaterna har börjat tveka om det är en särskilt bra idé att lägga över 1.000.000.000 på ett nytt reningverk:
”Moderaternas linje är att vi nu måste dra i handbromsen. Min uppfattning är att vi inte kan gå in i en process där vi ska bygga ett reningsverk för en miljard kronor och framför allt inte med ett av de styrandes argument att få loss mark till Hamnstaden. För Hamnstaden är i min värld med blyhistorien och annat någonting som vi kan lägga åt sidan och fokusera på annat.”
Bloggaren är inne på samma linje. Det måste vara vansinnigt att leda avloppsvattnet åt fel håll och sedan låta rena det på en ny jätteanläggning inne i det som nu är orörd natur.
Och hur mycket skall det inte skövlas när alla avloppsrör skall dras genom skogen?
Att SD i Skara vill sluta med onödigt gräsklippande på kommunal mark är givetvis bra. Ängar kan vi aldrig få för mycket av.
Motsatsen gäller dock när det handlar om antalet människor som låter sig luras av sverigedemokraternas populism. Deras antal är på tok för stort, något som kan få den politiske vilden att bli fullständigt helvild.
Bengt Rahms blogg 