Bengt Rahms blogg

Idag var modern till de tre essen (Svea, Saga och Selma) med till Sjölunda. Att glassen var slut väckte viss förstämning, men märkligt nog inte hos mormor…

Först tyckte jag att handlingen var seg och tråkig. Men boken tog sig och till slut kunde jag inte lägga ifrån mig den.

Vad kådan, saltet och lindorna skulle användas till tänker jag inte avslöja. Men handlingen utvecklades till en synnerligen makaber historia.

Eftersom det var bröllop på gång på Sjölunda fick vi inhandla Triumfglassen i den gamla 50-talskiosken. Farbror Arnes gräddkola var den glass som fick flest poäng.

Farbror Arnes Gräddkola

Avståndet var det lite si och så med, men bara just då. Det hoppas vi att Tegnell har överseende med.

Morfars erkänt goda tigerkaka avnjöts när det var tillfälligt uppehåll med badandet.

Och det gamla paraplyet visade sig skydda alldeles utmärkt mot solens intensiva strålar.

… vid Gällivares järnvägsstation, där den skruttiga Inlandsbanan ansluter sig till den magnifika Malmbanan.

Nästa år skall Inlandsbanan få nya tåg, men i jämförelse med ett malmtåg lär det inte vara mycket att skryta med.

https://jvgfoto.se/dagens-bild/2020/08/08/

https://jvgfoto.se/dagens-bild/2020/08/06/

Ett av de nya tågen när det visades upp i Östersund:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jamtland/ny-tag-pa-inlandsbanan

Dundrar gör det dock sällan i Dundret. Det gör det dock i näraliggande Malmberget där dynamitsalvorna har underminerat marken (en typ av Gällivarehäng). De stackars invånarna har tvingas flytta sitt bohag under det att kåkarna får ersätta malmen där djupt nere i berget.

Den som har satt upp den här skylten är ett gott föredöme för alla som har förmånen att ha en liten täppa

Foton på Brita Elisabet Johansdotter och maken Per Gustaf Andersson (se föregående inlägg).

Hon föddes på Vädbäcken i Härja 1823, han på Stora Älgarås i Daretorp 1820. Så småningom hamnade även han på Vädbäcken.

En förklaring till varför jag inte tillhör ateisternas dystra skara är Sven Darell. Han var den siste av alla de präster från mitt släktträd som härjade i Härjatrakten under 1600-talet och 1700-talet.

Dareliussläkten är det officiella namnet, men efternamnet kom att variera något mellan generationerna.

Sven Darell var morfarsmorfar till min morfar Simon och morfar till Per Gustaf Andersson, häradsdomare i Vartofta-Dimbo tingslag, som var min morfars morfar.

Men det var inte min morfar Simon utan mormor Lisa som lärde mig en bön när Kubakrisen var som djupast och kärnvapenkriget stod för dörren.

”Gode Gud bevara oss för krig och svår tid”.

Den bönen är lika aktuell idag med alla de monster (mkt lättkränkta!) som styr och ställer i Jordens länder.

Morfar skulle alltid lyssna på Högmässan på Radio på söndagar kl.11.00. Då satt han i fåtöljen inne på kontoret, bredvid apparaten, och sov så himla gott.

Med knäppta händer!

Och när han vaknade knackade han säkert till på barometern. Det var viktigt att veta om han kunde ge sig ut och stäcka klöver, hugga ved eller (vid begynnande lågtryck) kanske ägna sig åt att nacka en gammal höna.

Besked till alla de som undrar varför upprustningen av Kinnekullebanan i riktning Lovene inte fortsatte nu i sommar (som det var bestämt):

https://www.postvagnen.com/sjk-forum/showthread.php/14761-Sp%C3%A5rbyte-Kinnekullebanan

Så här såg det ut när de två första kilometrarna fick högsta tänkbara standard i juli 2019:

Varken journalister eller politiker har engagerat sig i fördröjningen.

Så lyder titeln på Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2003.

Det skall bli intressant att ta del av den idrottskritik som framförs i boken. Att dela åsikterna rakt av har dock sina uppenbara risker.

Att först reta upp husbilsägarna och därefter ge sig på den av folkmajoriteten så omhuldade idrotten lär inte ske ostraffat.

Först måste jag läsa ut en seg dansk deckare. Sedan får jag ge mig i kast med idrotten, men självklart utan bruk av danska skallar.

Det här med Husbilar och ägarnas krav har gått för långt. Tänk om varje hushåll på Jorden skulle vräka sig i en resurstärande husbil. Det är inte svårt att inse att det är fullständigt ohållbart.

Och sedan skall de ju ha någonstans att ställa sina stora åbäken.
Det är inte alltid det ser lika idylliskt ut som här i Tyskland (Wikipedia):

Men det finns alternativ. Dit hör cykelsemester, gärna kopplat till tågresande, om semestern skall firas på annat håll.

Det finns bra tillverkare av lådcyklar (för spritkök och övrig packning), som de cyklar som kommer från Gamla Enskede.

Och jag går ju tusen gånger hellre in i en cykelaffär än kliver in hos den där Husvagn-Svensson.

Nu i sommar har det faktiskt uppdagats att jag är släkt med den kände, men dessvärre framlidne, cykelhandlaren i Falköping, Holger Carlsson. Släktforskandet har lett fram till att jag är bryllingbarn till denne Holger som faktiskt har sålt en brun Världsmästarcykel till mig i början av 70-talet. När denna cykel så småningom hamnade i Lidköping och lånades av min ena dotter för en tur till torget en lördagskväll, ja då kan ni säkert räkna ut vad som hände. Lidan befann sig på lämpligt ”kastavstånd”…

Om denne Frukt- och grönsakshandlare Albin Karlsson från Torbjörntorp var släkt med mig låter jag vara osagt, men håll med om att det går att använda cykel till många sorters transporter:

Foto Falbygdens museum

Ett uttryck vi bör ha med oss genom livet är ”Pro bono”, dvs att oegennyttigt arbeta för det allmännas bästa. Det gör man definitivt inte genom att skriva insändare och tjata om behovet av helstolliga ställplatser. Men måhända att den som bönar och ber om fler cykelvägar (i åtminstone det fallet) lever upp till begreppet Pro bono. Och det gjorde definitivt Holger Carlsson i Falköping, min nyfunne släkting!!