Bengt Rahms blogg

…och det är Donald Trump.

Fyra år till med Trump och USA kan ha utvecklats till en diktatur. Läs intervjun med Fredrik Reinfeldt i SvD.

Har du tur befinner artikeln sig inte bakom en mur (betalvägg):

https://www.svd.se/reinfeldt-den-varld-jag-tror-pa-ar-hotad

Om man söker på ”Tidaholm” på Digitalt museum finner man en stor bildskatt, bl.a. ingår Tidaholmssamlingen.

Antagligen är man släkt med en hel hoper av de som har hamnat på plåten.

Tidaholm hade en framgångsrik fordonstillverkning under första halvan av förra seklet.

Den här ångbussen lär dock knappast ha blivit någon succé (Västergötlands museum).

Men en klar fördel är att chauffören knappast behöver vara rädd för att bli smittad när en pandemi grasserar. Västtrafik kan behöva ta sig en funderare.

Min mor Elsa pratade ibland om Gullhönera, två ogifta systrar som när de avled överlät all sin kvarlåtenskap till Missionskyrkan i deras gamla hembygd Velinga. Det påstås ha handlat om ett ansenligt belopp.

Men jag hade inte lyssnat tillräckligt aktivt på Elsas berättelser. Vilka var de båda systrarna?

Både min mor och alla hennes nio syskon är döda, men Elsa har en yngre kusin (Lars) som fortfarande lever och faktiskt bor kvar i släktens urhem i Velinga, Mossagården (bör uttalas dialektalt).

Jag fick kontakt med Lars via telefon igår kväll och vi hade ett långt och mycket givande samtal.

De båda systrarna Valborg och Anna var syskonbarn till min morfar Simon. De föddes i Tidaholm men när Simons föräldrar behövde hjälp på gården Moledet i Velinga (med butiken, skomakeriet och lantbruket) flyttade Simons syster Ida, hennes man och barnen Valborg och Anna dit för att vara behjälpliga med gårdens alla sysslor.

Hur Valborg och Anna skapade sin förmögenhet vet jag inte. Men de jobbade och slet, levde säkert sparsamt och när de avled fick missionen ta emot deras kvarlåtenskap.

Deras morfar = min morfars far var en av de stora bidragsgivarna när Missionshuset i Velinga uppfördes så det var inte så konstigt att arvet hamnade hos Missionskyrkan.

Simon var inte mycket för att lämna sin gård Båltorp i Sätuna de sista årtiondena av sitt liv. Amerikaresan i början av 1900-talet hade gjort att han helst höll sig hemmavid.

Men Lars berättade att vid något tillfälle följde Simon med på ett besök till Velinga. Lars förslog att de skulle ta en sväng förbi Moledet. Då sa Simon att ”då håller jag för ögonen”.

Varför Simon uttryckte sig så förstod inte Lars. Kan det ha varit något groll från uppväxten eller att fadern hade blivit gramse för att han fick betala den snabbt påkomna och säkert dyra återresan från Chicago? Eller fick Ida (och kanske i sin tur Valborg och Anna) en som Simon uppfattade det orättvist stor del av arvet när Idas och Simons föräldrar gick bort?

Spekulera kan vi men vissa frågor lär vi aldrig få ett säkert svar på.

Det finns måhända en väg att komma vidare – via de bouppteckningar som finns att tillgå i Arkiv Digital.

Det blir till att boka en släktforskardator (på biblioteket) med tillgång till detta eminenta arkiv.

Tillägg: En kompis till oss med rötter i Härja berättade igår att hon hade varit inne i butiken i Moledet och handlat av Anna och Valborg när hon var liten. Det torde ha varit kring 1960.

Visst är det fantastisk hur det hänger ihop här i livet. Men det förutsätter att man visar intresse. Att börja släktforska kan leda till många överraskningar. Dit hör definitivt den nyvunna kunskapen om Annas och Valborgs öden och äventyr, i Velinga socken, Skaraborgs län.

Selma har lämnat Limhamn några dagar för att fira sin 2-årsdag med mormor och morfar.

Med anledning av mitt föregående inlägg om familjer med utländsk härkomst som skapar sina egna lagar vill jag tydliggöra att jag står så långt man bara kan från den äckliga sverigedemokratin och andra otäcka bruna krafter här i vårt land.

Men vi måste kunna ställa grundläggande krav på alla som vistas i landet, oavsett härkomst. Och skapar man, som familjen i Göteborg, ett eget samhälle i samhället, med egna lagar, då har det gått på tok för långt.

Då måste samhället ingripa, med full kraft!!, och inte ge sig förrän problemet är löst.

Jag överdriver inte om jag säger att det sker minst en dödsskjutning varje dag i dessa kriminella gäng. Förra året sköts en kvinna som gick omkring med sin lilla bebis i Malmö. Redan då var gränsen nådd.

När Putin nu skramlar med vapnen ute på Östersjön skickas en stor pansarstyrka till Gotland.

Men vad sänder vi till Angered, Husby och Rosengård, där mördandet är vardagsmat, där kriget redan pågår?

Jo – en handfull polisbilar och en likbil, när skotten redan har fallit.

Rättssamhället måste med alla till buds stående medel, och en gång för alla, sätta stopp för den familj som har tagit över delar av Göteborg.

Från dagens ledarsida i SvD:

Visst skall flyktingar kunna få en fristad i Sverige men då måste de som har flytt förstå att man inte kan bidra till att skapa ett lika stort helvete här som det man har flytt ifrån.

Och det måste ingå i uppehållstillståndet att i Sverige håller vi inte vår kvinnor instänga bakom neddragna persienner hela dagarna, eller vid utevistelse tvingar på kvinnorna hucklen de under inga omständigheter vill veta av.

Och därmed Basta! Annars är det bara att dra, ögonaböj!!!

Det är inte bättre i Malmö. Där vill dessutom makthavarna att kommunen skall få det nya Förintelsemuseet.

Det kanske vore klädsamt om kommunen först kunde komma tillrätta med de djävulusiskt onda människor som ägnar sig åt svår förföljelse av Malmös judar.

Kan vi inte låta våra grannländer ta över polisverksamheten i Sverige? Finland, Norge, Danmark – alla tre har en mycket effektivare poliskår än vad vi har.

Jag minns när Anne och jag tog en tur med tåget till Oslo. Det kan ha varit för ca 20 år sedan. Gränskontrollen uppe vid Kornsjö var stenhård. Och vi var tvungna att förklara vad vi hade i Norge att göra.

Vi lyckades ta oss både in och ut. Men vi hade fått en lektion om att det finns gränser här i Världen.

Daltandets tid är över. Nu är det dags för hårda tag, i gammal bygd!

Den som sällan åker tåg vet kanske inte så mycket om denna midja.

Här kan kunskap inhämtas (Ulf Nyström har ett förflutet som journalist på Göteborgsposten):

Getingmidjan snart som ny

Det finns en ny webkamera vid infarten till Stockholm C, precis där Getingmidjan tar sin början.

Med hjälp av kameran kan man bl.a. betrakta Stadshuset, men framförallt den intensiva trafiken.

Effekterna av coronapandemin är påtagliga. Antalet cyklister har ökat. Fjärrtågens antal har däremot minskat.

Antalet Mälarbåtar, bilar och bussar är nog ungefär som vanligt.

Råd till den som vill kolla: Helskärmsläge är att rekommendera.

Att det inte syns till några flygplan uppe i lufthavet lyckliggör både Greta Thunberg och Bengt Rahm.

Det brukar finnas gråhägrar i vassen nedanför Vänerblick. Men den här var vit som snö så det borde nog ha rört sig om en av de sällsynta ägretthägrar som har siktats längst in i Kinneviken den senaste veckan.

Lika entusiastiska blev vi inte vid åsynen av ålakråkan och de hundratals (kanske bortåt tusen!) gässen.

Ägrett betyder ungefär ”fjäderplym”.

Här ett foto från Wikipedia

Jag var ensam på bussen ända till Framnäs, men i väntrummet på Örnen är vi nu hela sju personer.

Inne på Hjertbergs och Willys snurrar hundratals människor sannolikt omkring, många av dem utan att ta minsta hänsyn till Folkhälsomyndighetens skarpa rekommendationer.

Hur riskfyllt Axels ingrepp är återstår att se. Men med all sannolikhet är det inte farligare än en resa med Linje 4 från Stenhammarskolan.

När jag klev av bussen på Bergeksvägen på återresan var det en röst inifrån bussen som ropade ut: Undvik onödiga resor med kollektivtrafiken.

Jag tror dock att det är bättre att vi undviker allt onödigt rännande i affärer och på krogar.

Men att en högtalare skulle ropa ut ett liknande budskap (då inte om kollektivtrafik) hos Josef och hans ölsjapp eller hos Hjertbergs, det kan vi bara glömma.