Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Vi som håller oss på Jorden och vägrar delta i den förfärliga koldioxidfesten kan ändå få en liten försmak av Främre Orienten, eller kanske rättare sagt Mindre Asien.
Det är bara att hoppa på tåget i Skövde, byta i Stockholm och fortsätta mot Norrland.
En bit hitom Skutskär (där sulfit luktar skit), fanns driftplatsen Turkiet. Villaområdet med samma namn finns dock kvar.
Med Upptåget till Skutskär och 18 minuters promenad kan man få möjlighet att strosa bland villorna.
Min far var lokförare när moderaterna skulle fara på stämma i Lundsbrunn. Året var 1983. Ulf var med på loket, men knappast i egenskap av lokeldare. Massorna på mässan ville han (Ulf) däremot gärna försöka sig på att elda.
https://www.jarnvagsmuseet.se/fordjupning/jarnvagshistoria/jarnvagens-yrken/eldare
Måhända att den åkturen bidrog till att Ulf Adelsohn knappa tjugo år senare blev SJ’s styrelseordförande.
En sak kan vi vara helt övertygade om: Pappa Erik följde inte med in på M-stämman!
… vilket leder till att bloggaren härsknar till när han tänker på företeelser som okynnesflygande.
Även de enorma shelfisar som hindrar inlandsisarna på Antarktis från att glida ut i haven är under kraftig avsmältning.
https://www.svd.se/polerna-smalter-i-takt-med-varsta-klimatscenario
Som väl är finns det grupperingar som vågar ta ställning mot det ohämmade flygandet och de individer som av egoistiska skäl väljer att strunta i miljölarmen.
Digitalt museum är en riktig guldgruva.
Nu på morgonen dök den här artikeln om vapenvägrare upp.
De samvetsömma kunde vara t.ex. fribaptister eller helgeaner (men knappast huliganer).
Men det fanns även andra anledningar till att vägra dra på sig vapenrocken, med tillhörande huvudbonad:
Det var trevligt att Stenhammars egen kör dök upp i söndagskvällens Västnytt. Men det finns anledning att vara tacksam över det faktum att undertecknad inte är körmedlem.
Inte ens en körskola skulle få ordning på den stämman.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/stenhammarkoren-i-lidkoping-startar-forsiktigt
På andra sidan om våran väg bor det faktiskt en känd operasångerska. Ibland kan vi höra hur hon står och tränar på trappan. Då tystnar till och med fågelsången, antagligen beroende på att sångfåglarna häpnar över det välljud som sprider sig ut över ängderna.
Sätt sprätt på levern med detta dyra hälsokostpreparat.
Men det är betydligt klokare att bibehålla leverfunktionen genom att undvika alkoholintag.
Parkslide är en invasiv växt som ställer till med mycket elände, detta genom att t.ex. tränga in i och spränga rörledningar och husgrunder.
Låt inte en sådan växt invadera din lever.
Och ”endast en tablett om dagen”. Men då kostar en sådan tablett en 6 – 7 kronor, dvs 2.000 kr/år.
Lägg istället de pengarna på att röja bort de invasiva arter som invaderar din trädgård, dvs de otrevliga växter som på sikt, när husgrunden börjar ge vika, kan utgöra ett allvarligt hot mot din psykiska hälsa.
Den som ändå är sugen på parkslide är välkommen till Gamla Läckövägen. Där finns två bestånd som bloggaren har uppmanat stadsträdgårdsmästaren att bekämpa. Men det händer inte så mycket. Bestånden växer så det knakar. Självplock uppmuntras därför. Parkslide lär inte vara giftigt men det är tveksamt om konsumenter av densamma lever längre än de som avstår förtäring.
I samband med rotandet efter mail som kan härledas till vårt släktforskande dök detta mail (se nedan) upp i boxen, avsänt redan den 5:e januari – till en av våra stora tidningsdrakar.
Responsen var obefintlig, men det skulle den dessvärre även ha varit om Folkhälsomyndigheten hade stått som mottagare.
Folkans Törnrosasömn fortsatte sedan i ytterligare två månader. De många dödsfallen fick sedan äldrevårdens personal (så orättfärdigt!) bära hundhuvudet för.
Att visa ödmjukhet och lyssna på andra (i första hand givetvis på experter!) borde ha varit understruket i de aktuella anställningsavtalen.
Första resan med Nordpilen gjorde jag (tillsammans med mina föräldrar och min bror) 1967.
Via länken här nedan kan man se hur det såg ut när Nordpilen hade ankommit Kiruna C i augusti 1964.
Hornborgabygden ligger mig särskilt varmt om hjärtat.
Utspridda kring sjön bodde de flesta av alla mina mostrar och morbröder – i Sätuna, Varnhem, Axvall och Skara. Vidgar man radien någon mil tillkommer boplatser i Luttra, Falköping, Tibro och Skövde.
Allra vackrast är det kring Naturum Hornborga, även en septemberdag som denna då regnskurarna dyker upp som på ett löpande band.
I boken Löparna av Olga Tokarczuk avhandlas det mesta här i livet, även allt det vi omöjligen kan sätta ord på.
Wikipedia innehåller mycket men inget om sådant vi inte säkert vet, det underliggande, vrångsidan, fodret, det som inte ryms i någon innehållsförteckning, det som ingen sökmotor kan leda oss fram till.
I all sin väldighet trampar denna ”kunskapsbank” nämligen inte på orden, utan sätter ner fötterna mellan orden, i de bottenlösa avgrunder som finns mellan begreppen.
När vi trampar där förlorar vi fotfästet och faller. Enda möjliga rörelse är den nedåt, den mot tillvarons bråddjup.
