Bengt Rahms blogg

De oduglingar som har ansvarat för utplånandet av den svenska beredskapen (vad gäller bl.a. sjukvårdsutrustning, läkemedel och livsmedel) bör avskedas – på grått papper.

Det är vi skyldiga alla dem som tvingats ta ett sista farväl – med hjälp av en mobiltelefon.

 

 

Dock icke med skjutvapen, utan med sin mobilkamera.

Idag vandrade vi från Klostret (där vi bunkrade fina mackor och smarriga rabarberbullar), via Blombergs Herrgård, upp till rastplatsen ovan Västerplana.

På tillbakavägen fick jag tillfälle att föreviga en telearbetare som med hjälp av stolpskor hade klättrat längst upp i toppen, för att där låta klippa ned den fasta telefonin.

Vi frågade honom om stolparna är ruttna ibland. ”Det händer”, fick vi till svar. Men vad gäller just denna stolpe var det färdigpratat, för all framtid.

Vad gäller det nya coronaviruset gör det faktiskt det. När det hysteriska flygande och flängande i stort sett har upphört har det fått till följd att luften vi andas blivit så otroligt mycket renare.

Sikten har förbättrats och allt det vackra som tidigare har skymts till följd av vår ohållbara livsstil kan nu åter beskådas.

Och det som uppenbarar sig är inte sällan en syn för gudar.

 

https://www.svd.se/klar-luft-i-delhi-fantastisk-upplevelse

Amerikanska läkare som behandlar COVID19-patienter har upptäckt att en stor andel av dessa drabbas av blodproppar.

Blodpropparna är riktigt små men de kan baka ihop sig och orsaka bl.a. stroke, hjärtinfarkt, svåra njurskador och proppar i benen – ledande till amputation. Även lungornas kärl tycks vara hårt drabbade av dessa blodproppar.

Epidemiologen Eric Feigl-Ding har gjort detta inlägg på Twitter. De ”stolpskott” som struntar i Folkhälsomyndighetens föreskrifter skulle troligen komma på bättre tankar om de tog del av innehållet i den skrämmande artikel i Washington Post

https://www.washingtonpost.com/health/2020/04/22/coronavirus-blood-clots/

Det är inte titeln på en deckare jag tänker skriva.

Titeln är kopplad till de (var)dagliga presskonferenser som sänds i TV, prick kl. 14.00.

Där redogör Folkhälsomyndigheten bl.a. för de nytillkomna dödsfall som har orsakats av COVID19.

Trots att det antal som presenteras kan vara ansenligt (185 igår, 172 idag) är det inte sällan som om dödsfallen på olika sätt bortförklaras.

Döden skedde inte nu, den inträffade i förra veckan, eller rent av veckan dessförinnan.

Tanken tycks vara att tona ned oron,  till varje pris.

Den dödskamp som 1.937 människor (hittills) har fått genomlida (det tillkommer i snitt ett nytt dödsfall var 20:e minut) kommer i skymundan.

Det är COVID19-presskonferensernas sätt att distansera sig från den enskildes lidande och död som gör att jag ofta lämnar TV-soffan efter tio minuter, och sätter mig ute på balkongen, för att måna om min mentala hälsa.

Där ute väntar deckaren, den där döden är uppdiktad. Men det innebär inte att de hemskheter som inträffar i boken beskrivs under frånvaro av ett rikt känslospråk.

Lidande och död, beskrivet i stapeldiagram, är inte min grej.

Att många döda nu hamnar i kylcontainrar utanför Stockholms större sjukhus borde vara skäl nog att utforma dessa presskonferenser på ett annat sätt, ett med fokus på den lidande människan och hennes närstående.

Jag menar inte att det våra myndighetsföreträdare säger är fel. Men risken med deras eleganta sifferexercis är att vi inte längre ser människan bakom siffran – och allt det hemska hon eller han har fått genomgå.

Ur morgondagens SvD (jag vet inte om det har något direkt samband med det som sagts ovan, men det får ändå vara med i detta inlägg):

I Sverige och Italien har det funnits en socialdarwinistisk inställning att de bäst anpassade skulle överleva de svagare. Det säger den italienske filosofiprofessorn Roberto Esposito till SvD.

Det ter sig som om det förekommit en viss cynism i påståendena att BARA äldre och sjuka skulle dö av corona.

Även i Italien har det förekommit, och det är lika motbjudande där. Man accepterade de äldres död som en sorts räddning för dem som inte är gamla.

Esposito instämmer i att det finns en viss socialdarwinism i den här inställningen – som förekommit i Sverige sedan början av 1900- talet – enligt vilken de bäst anpassade skulle överleva de svagare.

Härifrån till tanken att dessa senares liv kan offras är steget kort.

 

Apskaft är vi nog lite till mans, särskilt nu i coronatider.

Aftonsnabeln:

Slangopedia:

Men de i Findland tar sig säkert en flaska Koskenkorva mellan varven, inte som handsprit, men för att rensa ”hårddisen” från coronatjôtet.

185 nya dödsfall bara under det senaste dygnet. Är det inte förfärligt?

Visserligen kan dödsfallen ha varit utspridda under hela helgen, men ändå. Från några få ströfall, enligt Folkhälsomyndighetens katastrofala bedömning i slutet av februari,  har vi snart totalt 1.800 dödsfall i COVID19.

Och den vetenskapliga debatten har i stort sett tystnat, den som är ett av tecknen på att vi lever i ett fritt och demokratiskt sinnat land.

Björn Olsen, Fredrik Elgh och alla andra som ville att vi skulle ha högt i tak och våga ifrågasätta Folkhälsomyndighetens taktik: Vart tog ni vägen? Varför tystnade ni?

Hela världen är undrande inför den linje som Sverige har slagit in på, men nu törs knappt någon inhemsk kritiker längre yppa sig.

Jag totalsågar inte alls Folkhälsomyndighetens syn på hur pandemin skall hanteras, men jag blir livrädd när kritiska röster inte ses med blida ögon hos de som fattar besluten.

Vi måste ha en debatt som är öppen för allas åsikter, då självklart inte minst de högt skolades. Men även folkets röster måste det lyssnas till.

Jag hörde om en kvinna med funktionsvariation som tyckte att vi skulle gå ut på balkongerna varje kväll kl. 20.00, och ropa Corona! Det skulle naturligtvis inte hjälpa mot själva viruset, men en sådan åtgärd skulle ändå blåsa in frisk luft i det numera rätt unkna svenska debattklimatet.

 

 

…om du vill undslippa frosskakningar, utlösta av sepsis med cytokinstorm.

Norra Skåne har kollat hur många procent av befolkningen som har skakat hand den senaste veckan.

Det är ungefär lika många procent handskakare som den procent smittade som behöver sjukhusvård.

 

Bär inte hand på blomstren

En del har händerna fulla med vårens blommor,  men enligt min åsikt är de finast när de förblir oplockade.

Men knyter näven (det händer även att jag skakar av ilska) gör jag bara när de fridlysta växterna inte får vara i fred, likaså när plockning sker i något av våra naturreservat.

En god vän till oss tipsade om den här boken:

Efter att ha läst de vansinnigt spännande böckerna Silvervägen och Höstdåd tror jag mig ha funnit ännu en bok som håller vad den lovar.