Inlägget från 2013 om min lumpartid försvann i samband med att jag raderade innehållet i två äldre bloggar. Men precis som med inlägget om psykiatrin återfanns det om militärlivet i den bok en av våra döttrar lät trycka upp i USA. De amerikanska sättarna hade dock dålig koll på olika textstycken som därvid kom att blandas, huller om buller.
På särskild begäran från en följare har jag nu försökt skapa ordning och reda i mina minnen från militärlivet.
Där slutar historien, lite abrupt. Måhända att jag inte har hittat det sista stycket. Jag minns ändå att jag gick till stationen i Skövde efter muck, detta för att resa hemåt med hjälp av tåget. Men då dök mina föräldrars granne Börje Lönn upp.
Han var Trafikområdeschef vid SJ och hade sitt kontor inne i stationsbyggnaden. Han erbjöd mig skjuts i sin gamla Folka och tillsammans färdades vi upp mot den vackra Högfalan.
Där slipper man höra skriken från ilskna överfurirer. Men man kan höra suset från de segelflyplan som startar och landar på Ålleberget, tävlande med tornfalkar, tofsvipor och sånglärkor om herraväldet i luften.
Djupt inne i berget står ryttarna redo, de som skall förvara landet i händelse av ofred. Inte ens K3 (kavalleriet i Skövde, nu i Karlsborg) med sina elitsoldater torde kunna mäta sig med dessa Ållebergs och Högfalans så mäktiga ryttare.
Muck vill de inte höra talas om. Men så har de heller ingen Lennart Ljung, som försöker mucka gräl, med anledning av en gammal ylletröja, nere på Pensionatet i Lökeberg.
