Sara Widebeck blev aldrig vidtalad, icke heller Yngve Frej

Och hade hon det skulle aldrig i livet ha givit sitt tillstånd till att hennes namn skulle användas för den ”SkaS Skövde – liknande” koloss som skall bereda vård och husrum för dementa i Lidköping. Nej, se det hade aldrig gått an!

Fotot på Yngve Frej kommer från Wikipedia.

Hur tänkte de som bär ansvaret för tillkomsten av detta demenscentrum? Behöver inte dementa ha närkontakt med ”det gröna”? Att hamna på tredje (eller andra) våning i denna hemska mastodontkåk måste innebära en höggradig risk för att drabbas av sensory deprivation och djup depression. Hur man skall klara av att hantera svåra virusutbrott lär knappast ha funnits med som en viktig punkt i underlaget för beslutet.

Är det några som kan ta sitt pick och pack och flytta dit så är det de som har fattat beslutet, de som tycks anse att detta är ett riktigt höjdarboende.

De dementa är välkomna till gamla Lidenområdet. Där kan man låta uppföra ett vårdboende, med max två våningar. Den andra våningen är då endast avsedd för expeditioner och liknande. Vårdboendet kunde gärna få heta ”Ångbåten Yngve Frej”. En fin Galeas har vi ju redan i Ågårdsskogen, och därtill en i hamnen (som i nuläget inte kan ta sig ända fram till torget, vad det nu kan komma sig).

Lidköpingsnytt hade en liten artikel om Sara Widebeck för något drygt år sedan. Den tycker jag säger det mesta om vad som är att vänta för de personer som beviljas detta närmast ”öststatsliknande” bistånd:

Ingen skall tro att jag skriver ett sådant här inlägg för att försöka göra mig rolig. Tvärtom – detta är nedpräntat under djupast tänkbara allvar, precis som inlägget om Kartåsskogen häromdagen.