Vi står på tröskeln till vår egen förintelse och vi hör inte ropen från andra sidan kärnvapenkriget för vårt eget pladder och tjatter. Kvickheterna i feederna. Skvallret på nyhetsplats. En rubrik hos en av kvällstidningarna just nu: ”Innersta kretsen kritiserar Putin. Kräver hämnd.” Höjd risk för ökade insatser, alltså. Putin ännu mer trängd. Spännande. Unibet kanske måste korrigera oddsen för att kärnvapenkriget bryter ut.
Alex Schulman i DN: Vi skrattar och tjattrar hela vägen till undergången:
https://www.dn.se/sverige/alex-schulman-vi-skrattar-och-tjattrar-hela-vagen-till-undergangen/
Förstår vi verkligen vad vi skämtar om?
Schulman läser istället Harry Martinsons ”Aniara” om kvällarna och hör äntligen en stilla, tydlig röst om vad vi kan stå inför. Han saktar in och borrar blicken i mänsklighetens och vad den är kapabel till. Martinsson berättelse börjar på andra sidan kärnvapenundergången. Ett slutgiltigt kärnvapenkrig har gjort planeten obeboelig, kvar av jorden är bara ”aska och glasyr, och ingen finns att skylla på. Ansvarsmännen. Döda.
Ett rymdfartyg ger sig ut i rymden för att hitta en alternativ planet att bo på, det är Aniara. Det finns en artificiell intelligens ombord, en kvinnlig, som hela tiden ger vittnesmål om det som hände på jorden, när allt utplånades. Till slut orkar inte den artificiella intelligensen längre. Hon lägger av. Innan hon slocknar förmedlar hon en sista hälsning från ett offer, en söndersprängd, som berättar om hur svårt det alltid är att söndersprängas.
Bengt Rahms blogg 