John Bushby ser den klippiga kusten vid Normandie närma sig, och bortom den skymtar Engelska kanalens vatten, metalliskt svart i det starka månskenet. Lancasterbombaren ED311 ”K-King” är på hemväg.
En kort stund senare, när planet har skjutits ned och hamnat i havet:
Det som följde var det allra värsta. Inte minst för att Bushby på sätt och vis var ensam i det. Han berättar: Vi började ropa Tommys namn, med röster som ekade över vattnet. Så hörde jag och bara jag hur han svarade. Efteråt svor de andra att de inte hört något, men så sant jag lever hörde jag honom och vet att han i det ögonblicket var vid liv i det kalla, mörka vattnet framför oss. Han svarade någonstans därutifrån havet, med ett tydligt rop som visade att han mäste ha befunnit sig i det yttersta ögonblicket i en människas liv; ett ögonblick när det instinktiva, förtvivlade ropet från en mörkrädd liten poke stiger upp på hans läppar och när han på nytt är ett ängsligt och ensamt barn och ropar detsamma i sin sista stund som i sin första. ”Mamma!” Det var allt.
Hämtat ur Peter Englunds enastående bok ”Onda nätters drömmar”.
Bengt Rahms blogg 