I de fyras gäng flinar man, men det gör inte vi som får kväljningar när en hög företrädare för SD hånar Förintelseoffret Anne Frank, hon som mördades i Bergen-Belsen av de fasansfulla nazisterna.
Den dagen är inte avlägsen när Israel kallar hem sin ambassadör från Sverige.
Det är inte att undra på att Barbro Westerholm överväger att lämna Liberalerna.
Johan Pehrson bjöd på en presskonferens utöver det vanliga. Han sa visserligen att ”vi måste skapa en mening med vår tid på jorden”. Men han kunde inte, trots stora ordmassor, förklara vad meningen med Liberalernas tid i regeringen är.
På område efter område går den nya regeringens vision ut på att montera ner den politik som Liberalerna traditionellt har stått för: biståndet kapas, klimatambitionerna minskar, precis som rättssäkerheten. Synen på migration – och behandlingen av människan på flykt – ändras dramatiskt.
”Socialliberalism, i vår tid!” utropade Johan Pehrson efter att uppgörelsen presenterats. Med sådana partiledare behöver inte socialliberalismen några fiender.
Jan Jönsson, Liberalernas starke man i Stockholm, konstaterar att det här är mycket värre än han befarat. Den tidigare partiledaren Maria Leissner satt med tårarna rinnande, ”chockad”, när reportrar började ringa. L-ledamoten Anna Starbrink har sagt att hon kommer att rösta nej till både begränsad tolkhjälp i vården och ett nationellt tiggeriförbud när frågorna kommer upp på riksdagens bord.
Att Johan Pehrson en dag som denna hänvisar till att hans partigrupp kommer att acceptera uppgörelsen för att de tillhör ett parti som var med om att införa demokratin är bisarrt. Det han gjorde i dag var inte att fortsätta på Liberalernas hedervärda historia, det var att bryta med den.
Arne Kaijser professor emeritus i teknikhistoria vid KTH:
Dessa byggen har drabbats av enorma förseningar och fördyringar och de är ännu inte tagna i ordinarie drift. Alla dessa misslyckade projekt har fått stora återverkningar på de företag som tillverkar reaktorer. Som exempel gick Westinghouses kärnkraftsdivision i konkurs 2017.
Många regeringar tycks ha en outtömlig förmåga att strunta i tidigare ouppfyllda löften från kärnkraftsindustrin och är beredda att fortsätta att ge kärnkraftsindustrin en ytterligare chans att bevisa sig själv. Denna villighet har allvarliga konsekvenser för andra teknologier som oundvikligen kommer att stödjas mindre kraftfullt om antagandet att kärnkraften kommer att ge svaret bibehålls.
Vad talar för att en satsning på ny kärnkraft skulle gå så mycket snabbare i Sverige än i Finland, Frankrike, Storbritannien och USA? Vad talar för att ny kärnkraft skulle kunna byggas till mycket lägre kostnad än i dessa länder? Och vem kan tänkas bygga de nya reaktorerna? Franska staten? Eller den kinesiska?
De kanske tänker på att den jord de lever av är brun när de lägger sina röster. Men det de inte tänker på är att kärnkraftsförespråkarpartiet SD vill upphäva det kommunala vetot vad gäller uranprospektering.
Den jord ”falbönnera” lever av kan därför snart komma att ersättas av söndermosad alunskiffer, kryddad med tungmetaller.
Och det låter ju inte riktigt klokt.
Men som tröst kan kommunerna Skövde och Falköping spara pengar på sina igenbommade turistbyråer. För vem vill besöka ett månlandskap?
Det är att huvudmannaskapet för sjukvården skall utredas, med förhoppningen att sjukvården skall kunna förstatligas. Det ger förutsättningar för lika vård, oavsett var man bor i landet.
Professionen (läkarna) måste få återfå makten över sjukvården.
En hel hoper heltidsanställda politiker och tjänstemän i regionerna ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.
Hösten 2020 fick bandelen mellan Håkantorp och Vargön helt nytt spår. I somras var det dags att återinviga de upprustade bandelarna mellan Varberg och Borås och mellan Borås och Herrljunga.
Men upprustningen av Kinnekullebanan har gått i stå. Det är bara ett par km i trakten av Råda som har fått nytt spår, plus en liten snutt vid Håkantorp, i riktning Stora Levene.
Nytt spår är markerat med blått på kartbilderna. Den redan upprustade linjen mellan Uddevalla och Herrljunga är markerad med rött.
Undrar varför det segar så med Kinnekullebanan? Är det ett svagt politiskt styre som ligger bakom?
Men när det gäller att få hit eländet Power Big Meat sparas det minsann inte på krutet.
Jag kan tillägga att i dagarna kan Sollefteå kommun fira en stor seger. Den så illa skötta banan mellan Västerby och Långsele och fått ett helt nytt spår (46 km)!
Man kan förmoda att de lokala politikerna har kämpat hårt för detta för Ådalen så angelägna projekt! Och de har ju verkligen lyckats!
Landets äldsts daterade kyrkklocka hänger i Saleby. Det rör sig om lillklockan som göts redan anno 1228. I inskriften hyllas Dionysius, Frankrikes skyddshelgon. Inskriften är på latin, skriven med runor. Den vittnar om Skarakapitlets livliga förbindelser med Paris.
Klockaren var ansvarig för att ringa vid gudstjänster och dödsfall, och för att hålla klockan i gott skick.
Äldre Västgötalagen ålade socknen att böta nio marker om klockan inne i kyrkan ramlade ned och slog ihjäl någon. Hängde den utomhus var boten tre marker.
Undantaget var om klockan föll på prästen eller klockaren. Då behövde socknen inte böta alls. Tydligen var felet i sådana fall deras eget.
Ur Ann Heberleins recension i SvD av Gunnar Wetterbergs nya bok ”Prästerna”:
Wetterberg går grundligt till väga och tar sitt avstamp i kristnandet av Sverige, för att fortsätta ända fram till kyrkans skilsmässa från staten 2000. Han redogör för Ansgar och Botvid, de första kyrkobyggnaderna, förvecklingarna i relationen mellan kyrkan och kungamakten, diverse lärostrider, kompromisser, konflikter, utredningar och reformer.
Höjdpunkterna återfinns i de kapitel som djupdyker i församlingsprästens och den lilla människans liv – som i kapitlet om häxhysterin på 1600-talet, berättelserna om ”de misslyckade prästerna” och om prästfruarnas betydelse.
När Wetterberg ger röst åt dem vars historia sällan skildras är han som bäst. Då glimmar texten till, och den enorma betydelse kyrkan och den kristna tron har och har haft för både individen och samhället blir tydlig.
Läsning rekommenderas alla de journalister som fått för sig att kristendomen gör comeback – det gör den inte, eftersom den aldrig försvann. ”Prästerna” är inget mindre än en kulturgärning, och det gör mig lycklig att en sådan bok ges ut.