M vill att staten står för merparten av hushållens månadskostnader över en viss nivå, oklart vilken. KD tycker att 90 procent av kostnaderna när priset överstiger 70 öre per kwh är en rimlig gräns.
Det beräknas av den tillträdande energiministern Ebba Busch kosta 150 miljarder kronor över fyra månader!!! – motsvarande fyra års reformutrymme i goda tider eller två gånger hela försvarsbudgeten.
Det verkligt dåraktiga är dock att högkostnadsskyddet löper risk att förvärra den kris som regeringen inbillar sig att det ska hjälpa till att mildra.
Skälet till att elpriserna är skyhöga är att det råder brist på el. Man kan bråka om ifall det beror på avveckling av kärnkraften, Putins krig, tysk naivitet eller otur med vädret. Men nu är situationen som den är – produktionen räcker inte alltid till för att möta efterfrågan, i varje fall när det inte blåser.
Ett högkostnadsskydd – alltså i praktiken ett pristak – riskerar att driva på konsumtionen så mycket att elen vid känsliga tidpunkter helt enkelt tar slut.
Logiken är samma som i sovjetiska brödbutiker på 1980-talet. Ett påtvingat underpris (i princip ett pristak) leder till högre efterfrågan. Köer bildas, och somliga blir utan bröd. Men eftersom el inte säljs i butik regleras inte obalansen på energimarknaden genom köbildning utan strömavbrott.
Att försöka avhjälpa elkrisen genom åtgärder som gör den värre vore milt uttryckt att skjuta sig själv i foten. Att punga ut tiotals eller rent av hundratals miljarder kronor för äran att få ladda pistolen gränsar till ren galenskap.
Som infrastrukturminister borde han veta att det är viktigt att hålla avstånd. Det avståndstagandet gäller även i förhållande till de hemska irrpannor som förfäktar det nazistiska tankegodset.
Min största önskan är att denne forne Mullsjöbo skrotar projektet med höghastighetsbanor, för att istället satsa pengarna på att rusta upp befintlig järnväg, inklusive Kinnekullebanan.
Hämtat ur Per Svenssons strålande betraktelse i DN Kultur:
Liberalerna har i olika sammanhang talat om sig själva som ideologiska vakthundar. Men vad ska man säga om en vakthund som varken kan morra eller skälla?
Johan Pehrson har inte bara låtit Jimmie Åkesson trä på honom ett politiskt strypkoppel. Han har också accepterat att förses med munkorg.
I en passus i den nonaggressionspakt som det nya regeringsunderlaget arbetade fram på Tidö slott stipuleras att ”samarbetspartierna” ska ”tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
Man anar att detta artighetsobligatorium varit en hjärtefråga för Jimmie Åkesson personligen. Han brukar själv få något hundlikt ledset över sig så snart någon i en debattstudio dristar sig till att påminna om vad det är för slags parti han leder och vad dess företrädare har sagt och gjort genom åren. Man förstår att han helst slipper sådana respektlösa påhopp.
Nu har Liberalerna, en gång i tiden principiellt respektlösa gentemot Åkesson och hans mångåriga kamp mot ”det själlösa” och ”splittrade” samhället som skapats av ”det socialliberala etablissemanget”, förbundit sig att de kommande fyra åren vifta på svansen. Helg seger! Jimmie Åkesson har skäl att känna sig nöjd.
Det gick ju bra också i måndagens statsministeromröstning. Pehrson & Persson skötte sina nya hundjobb utan anmärkning. Mats Persson, Liberalernas gruppledare, var möjligen överdrivet entusiastisk när han i sin röstförklaring prisade det så kallade Tidöavtalet: beskäftig iver är inte sällan ett tecken på nervositet. Men som goda vallhundar lyckades han och partiledaren hålla samman sin flock. Ingen i Liberalernas partigrupp följde de liberala instinkterna och rymde.
Nu kan Jimmie Åkesson flytta in i regeringskansliet som arbetande styrelseordförande, medan Ulf Kristersson tar plats i vd-rummet med Ebba Busch som vice-vd. Och L?
”Vi liberaler är förväntansfulla”, försäkrade Mats Persson. Plats i korgen? Jodå, men det är ju en ministerplats vi talar om, kanske rentav två eller tre, och förmodligen också ett och annat ”sakpolitiskt” ben att gnaga på. Men ändå: ett hundliv.
Mats Persson talade om en ”liberal borgerlig regering”.
”Vi röstar om Jimmie Åkessons regering”, sa Annie Lööf, med en helt annan trovärdighet och markkontakt.
I det valet, för eller mot SD-styret, ställer hennes tidigare allierade, Liberalerna, sig på den antiliberala sidan. Det gör måndagens statsministeromröstning historisk. Sällan har ett sidbyte i svensk politik framstått som så skamligt.
Från de fyras gäng hänvisades till ett mandat för förändring som de fått från svenska folket. Det finns skäl att påpeka att den omaka regeringskoalitionen vann valet med en marginal på inte ens en procentenhet. Något entydigt ”folkligt” mandat för paradigmskiften finns inte. Man borde kunna begära en smula ödmjukhet inför det faktum att hälften av väljarna sagt nej till högerblockets systemskiften.
Men det är just dominansbeteendet, övertygelsen att man själv är den enda legitima uttolkaren av ”folkets” sanna vilja som utgör det definierande kriteriet på den auktoritära högerpopulismen. Och nu har denna i grunden antidemokratiska rörelse kommit till makt och myndighet också i vårt land. Liberalerna lovar att vara konstruktiva och respektfulla. Vov vov!
Nooshi Dadgostars blixtrande retoriska raseri i riksdagens talarstol var i gengäld underbart respektlöst.
Idag har vi fått en ny regering, en regering som fullständigt skiter i skapelsen (det gäller inte minst för de höga KD-företrädare som har bytt ut kristendomens Gud mot Mammon).
Någon timma senare ringde brevbäraren på dörren. Denne kom med Naturskyddsföreningens årsbok, som handlar om biologisk mångfald – och om mänsklig enfald.
När vi skulle få en stor fågeldamm här i närheten protesterade en person med djup förankring i borgerligheten. Hen är van vid att bestämma och fick givetvis som hen ville. Dammen hamnade inte där den hade gjort mest nytta, på det gräsmatte- täckta utfyllnadsområde som är att betrakta som en biologisk öken.
Det mest anmärkningsvärda är faktiskt att den lokala kretsen av Naturskyddsföreningen inte ställde upp för det ursprungliga förslaget. Föreningens höga företrädare ville inte reta upp makten. Men det föreningens egna medlemmar hade att anföra var inte vatten värt.
Det är knappast i Greta Thunbergs anda som den föreningen bedriver sitt arbete.
Skall den nya regeringens SD-anstrukna socialpolitik månne efterlikna den i Silbodal?
Hämtat ur Gunnar Wetterstrands bok Prästerna:
Det värsta exemplet är Anders Lindbäck (1803-1865). Först arbetade han i trettio år som adjunkt och skolmästare. När han sedan blev kyrkoherde i den fattiga skogssocknen Silbodal (där Arjäng skulle växa fram) hade socknen ansvaret för fyrtio fattiga, en tung börda för församlingen. Lindbäck sökte på olika sätt minska dessa utgifter och blandade till slut arsenik i nattvardsvinet.
Annat ur boken: Förordningen mot Svalg och Dryckenskap (frossa och fylleri) skulle läsas upp från predikstolen vid fyra tillfällen varje år.
Någon förordning mot av präster iscensatta mord fanns dock inte. Men Barnamordsplakatet skulle läsas upp tre gånger varje år.
Kungörelser som handlade om förrymda kreatur och efterlysningar av missdådare och förlupna horkarlar var flitigt förekommande.
DN:s politiska inriktning är oberoende liberal. Är det någon tidningen absolut inte vill vara beroende av så är det denne Johan Pehrson, liberalismens dödgrävare.
I somras lyckades en rådig medborgare få kommunen att sätta tillbaka betonghindret vid Skogshyddan, hindret som skall göra att bilarna inte invaderar den unika Villa Giacominaparken och kör sönder växtligheten.
Det var nämligen just det som inträffade i somras:
Hindret åter på plats:
Men efter det några arborister hade behövt ta sig in i parken med specialfordon för att låta ”hårdfrisera” ett antal av svampsjukdom svårt drabbade bokar har ansvariga på kommunen helt sonika struntat i att återplacera betonghindret.
Dagsläget:
Jag är ingen vän av mörkblå politik (med inslag av brunt) men ett sansat regimskifte i Lidköping skulle säkert ha bidragit till en nödvändig kulturrevolution bland tjänstemännen i kommunhuset på Skaragatan.
Ur 1571 års kyrkoordning (enl Gunnar Wetterbergs bok Prästerna):
I predikstolen ska prästerna inte dra sig för att ”straffa hwad straff är werdt nemliga, hoor, moord, dryckenskap, dobbel, eedher och banskap, girugheet, flärd och falskheet, wantroo, wijskepelse etc.”
Men prästen får inte ”aff predikestolen nämpna näghon person widh nampn”, om det inte är någon som ska bannlysas och därför måste pekas ut.
När prästerna åkte till möten skulle de inte ta med sig ”Mordwärio, [eld]röör eller annat sådant”, utan de skulle lita till Guds beskydd, som aldrig övergav sina tjänare i någon farlighet, ”ähwadh the haffua wärio eller ey”.
Men de präster ”som falla j bolerij [otukt], öffua sigh j dryckenskap, wärtaffuel [brädspel] och skaktaffuels [schack] spel” skulle avsättas från sina ämbeten och inte få tillbaka dem, förrän”the sig fulkomligha bättrat haffua.
Bengt Rahms blogg 