Sådana individer bör läsa denna tidningsartikel:
https://www.svd.se/ett-hundratal-barn-i-livshotande-inflammation
De flesta drabbade har inte märkt av sin Covid-19-infektion, utan har varit helt symtomfria. En till två månader senare dyker den livshotande hyperinflammationen upp, när immunförsvaret på olika sätt har börjat angripa den egna kroppen.
– Det handlar om tidigare helt friska barn. Vi ser allt från småbarn till unga vuxna.
501.V2 Variant benämns nu South African coronavirus variant. Här är det aktuella kunskapsläget om denna mutation:
https://www.politico.eu/article/the-south-african-covid-19-variant-what-we-know-so-far/
Den här dokumentären kan verkligen rekommenderas.
Jag läser boken ”Vad gör skillnad?” av psykiatriker Håkan Andersson. Och nu ikväll dyker Allan upp i SVT, en man som har levt precis på det sätt som Håkan lär ut.
Det var där min far hade sin tjänstgöring de sista decennierna i sitt arbetsliv.
Här några fotografier som har hämtats från Falbygdens museum (Digitalt museum):
Så här såg det ut när han gjorde en av sina allra sista arbetsdagar:
Under släktforskandet har jag fått helt klart för mig att min far hade två äldre syskon (berättelsen har funnits men med hjälp av Riksarkivet har den kunnat bekräftas).. Båda avled i augusti 1923, ett halvt år innan han föddes.
Emma Karin Inga Maria var född i november 1920, Åke Johan Wilhelm våren 1922. Dödsorsaken var enterit, eller möjligen svampförgiftning.
Under denna dags forskande (jag söker en gemensam anfader till en drygt 40-årig kvinna i Uppsala som jag delar många cM med) dök det upp en ny farbror till mig.
Han hette Gustaf Ludvig Sigfrid och var född i januari 1913. Men tragiskt nog dog han redan i februari samma år. Dödsorsaken är angiven till ”slag”. Antagligen har den lille drabbats av någon sorts hjärnblödning. Begravningen skall ha skett i Norra Ving.
Att jag överhuvudtaget nämner dem i bloggen är för att de inte skall glömmas bort. Och en av dem var faktiskt min faster, de andra båda mina farbröder.
För att säkerställa deras existens kommer de att fästas i släktträden, både det i Ancestry och det i FamilyTree!
I gårdagens blogginlägg nämnde jag att några vi känner undvek att hälsa när vi möttes, ansikten mot ansikten, på en oss näraliggande promenadväg.
När jag jobbade på ÅVC och var på väg till Vårdcentralen med prover mötte jag en städerska. Jag nickade med huvudet som hälsning men det uppfattade inte hon varvid jag fick mig en rejäl uppsträckning för att jag inte hälsade på det sätt som seden bjuder.
Jag lommade vidare, rätt så moloken. Det var uppenbart att hälsandet kan behöva utföras med större tydlighet än medelst en stel nickning.
Det kräver så lite att hälsa på den som man möter. Det duger inte att skylla på blygsel eller människoskräck. Och de som inte hälsar för att de har gått och blivit styva i korken vill man helst slippa möta. Men jag har fått ett tips: Möter du en sådan individ (som du känner), säg ett högt och tydligt Hej!!!
Även om Carlsson och Tegnell på FHM inte verkar stortrivas med att stå i rampljuset tror jag att de är väl medvetna om ”bekräftelsens” betydelse för folkhälsan. Den som är ensam och möts av ett vänligt Hej! kan säkert leva på den goa upplevelsen resten av den dagen.
Nu på förmiddagen har vi vandrat från Lockörns fiskehamn och upp till Lusthuset i Villa Giacomina-parken (huset runt vilket Gustaf Pipers dotter Louise begravde fem av sina hästar)!
Vandringen började inte så lustigt. Det var halt på träspångarna på Strandpromenaden och vi mötte ett par som rimligtvis borde ha hälsat på oss, men som dessvärre använde sig av skygglappar. Kanske komna från de där gamla hästarna…
Att strosa utan att hälsa är faktiskt ett brott mot etiketten!
Men det fanns ändå en härlig känsla i luften när vi vandrade vidare. Det var som att allt det tunga under det föregående året var som bortblåst.
Dock låg det mycket skräp kvar från Nyårsaftonens pyrotekniska övningar. Tänk om de där ”skottpengarna” istället hade gått till behjärtansvärda ändamål.
När vi nådde tallskogen vid Villabadet möttes vi av en trevlig överraskning
En fin liten helgklädd tall!!
Vandringen i backen upp till Lusthuset var inte precis någon italiensk Passeggiata men när vi väl kom hem tyckte vi allt att vi hade haft en riktigt god start på det nya året!
Visst är det bedrövligt med detta avfyrande av fyrverkeripjäser och olika sorters smällare.
Vad är det för ena oseriösa handlare som säljer skiten? Vore det inte bättre om pengarna gick till Radiohjälpen eller Röda Korset?
Både människor och hundar lider ena helvetes kval pga smällarna. Det låter ju som rena kriget.
En del människor drabbas, ofta i kombination med alkohol, av allvarlga fysiska skador. Det goda slutet uteblir, liksom det goda nya.
Men min bror lyckades få tyst på smällandet en nyårsafton i slutet av 60-talet. Han avfyrade ett militärt knallskott nära föräldravillan. Det blev dödstyst i hela Falköping efteråt. Nyårsfirarna lommade hemåt. Det fanns ingen anledning att skjuta iväg några pjäser efter den smäll brorsan hade åstadkommit, detta till stor glädje för många, inte minst för alla skotträdda hundar.
En och annan hund tog säkert skada när skottet briserade och bloggaren som befann sig blott 20 meter från krevaden har alltsedan denna händelse varit synnerligen skotträdd, ja ett tag faktiskt närmast pacifist.
Därom vittnar gårdagens jordskred nordost om Oslo, inte långt från Gardemoen. Och många minns säkert de hemska rasen i Göta älvdalen – Surte (1950) och Tuve (1977).
Området kring Lidan är även det ett fruktat skredområde. Sköttorpsraset (1946) kunde ha lett till en tsunamiliknande händelse varvid delar av centrala Lidköping kunde ha svepts med ut i Kinneviken. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Sköttorpsraset
Kollar man på SGU’s skredriskkarta lyser det oroväckande rött i Lidköpingsbygden:
Mer fokuserad bild: http://resource.sgu.se/dokument/produkter/produktblad/riksoversikt-finkorniga-jordars-skredbenagenhet.pdfv
Här finns landets kvickleror: http://resource.sgu.se/produkter/sgurapp/s1608-rapport.pdf
Under de år vi bodde på Hamngatan i Lidköping (hela huset lutade kraftigt pga den instabila grunden) tvingades man sänka gatunivån för att minska skredrisken. Sjukhuset (på andra sidan Lidan) fick säkras med 1.000 lastbilslass med sprängsten från Gillstadstrakten, detta för att minska risken att hela sjukhusområdet skulle glida ut i ån. Jag minns att chefen för vaktmästeriet på sjukhuset berättade att byggnaderna står och gungar på 55 meter blålera!
Men det värsta är alla områden kring Lidan som inte har fått ett bättre skydd, inte minst områdena mellan Ågårdsbron och Järnvägsbron. Det finns definitivt hus där jag inte skulle vilja bo.
Situationen kring Göta älv är minst lika oroväckande, även om dubbelspårsutbyggnaden lär ha inneburit en rejäl förstärkning (genom pålning) av markens stabilitet.
