Författare: bengan

Några retweeter  denna söndagkväll: Moberg undrar vem fan Jimmie Åkesson är.

Bilderna säger inte allt om vad Jimmie Åkesson och hans allierade står för i svensk politik.

Men det skulle ha sannerligen ha behövts en Moberg eller en Palme för att rota i den värdeavgrund som framförallt den där Åkesson representerar.

Moderaternas alkoholpolitik skall vi inte tala om, den som slår så stenhårt mot kvinnor och barn.

Dessvärre är inte suktandet efter alkoholhaltiga drycker mindre på vänsterkanten.  Slagord är vänsteranhängarna bra på, men folknykterhet är verkligen inte deras favoritgebit.

Nu är det dags för nästa bok.

Den belägring som romantiteln pekar ut gäller alltså männen som gärna vill erövra den snygga och smarta men ack så jagsvaga huvudpersonen Mona som längtar efter en fadersfigur. Och sen då? Ville de inget annat? Mycket sällan, som det verkar.

En av männen som dimper ner i Monas (dvs Mariannes) säng är den stora passionen Johnny, som ska vara ett porträtt av Björn Afzelius.

Jag sitter och funderar på skillnaden mellan olika sociala medier.

Instagram är ett av dessa. Där skall man absolut inte gå till attack mot de personer eller företeelser man inte gillar. Men inläggen behöver för den skull inte sakna djup utan förmedlar ofta en genuin känsla hos ”kontohavaren”, en känsla som denne vill dela med sig av till andra på Instagram.

Facebook har jag lämnat för länge sedan. Där kunde man verkligen bli attackerad av  maktens bandhundar, om man inte passade sig.

En enligt min åsikt rätt obehaglig ”plats” att befinna sig på.

Men bäst är bloggen. Den är bara min. Här kan jag uttrycka precis det jag känner, positivt eller negativt om samhället och dess maktstrukturer, utan att behöva frukta obehagliga motangrepp (svarsfunktionen är avstängd).

Andra kanske väljer att uttrycka sina tankar och åsikter indirekt genom att tillhöra ett visst politiskt parti. Men bloggen passar bra för mig som har en mer introvert personlighet, en som inte trivs  i rampljuset och i de stora sociala sammanhangen.

Jag tycker mig dessvärre finna att de som gillar de företeelser i samhället som omfamnas av flest antal medborgare är de som har svårast för att acceptera att det finns några få som vill ge uttryck för en annan uppfattning.

Toleransen mot oliktänkande kan således vara liten. Det känns inte särskilt juste.

Julmässa på Hällekis säteri eller soppa med nybakt Linusbröd på Klostret. Ibland är valet lätt, särskilt som var sak har sin tid.

 

Psalmen  ”Jag  skall behaga Herren i de levandes land” (på latin i rubriken) användes för att hjälp den döda över till Guds rike.

Psalmen sjöngs ofta av främlingar mot betalning. Placebo betydde ursprungligen just ”tomt smicker”.

Placeboeffekten inom medicinen skall inte underskattas. När morfinet tog slut på fältsjukhusen användes koksaltinjektioner, som faktiskt ledde till att smärtan lindrades betydligt.

Med moderna undersökningsmetoder har man kunnat se ett för smärta viktigt område lysas upp i hjärnan, oavsett om det är morfin eller placebo som har givits.

En läkare i vit rock (inte i T-shirt) som ger ett placebopreparat leder till en bättre effekt än om det är en sjuksköterska som utför behandlingen.

Stora piller är bättre än små. Handlar det om ångest är det grön färg som gäller, mot smärta vit och mot depression gul.

 

Jag möter sanningen när jag går in på Willys. Det har varit lugnt under sommaren, men nu sitter hon där igen, kvinnan från Rumänien med sin pappersmugg i handen.

Tänk om det där systerfartyget är tiggerskan. Och plånboken som är tom på mynt och sedlar den här gången. Förutom en hundralapp. Det är ingen idé att försöka växla i förbutiken. Det får man inte. Hundra kronor? Är hon värd det, min eller kanske rent av min frus eller något av våra barns syskonssjäl?

Jag går skamset förbi. Nickar igenkännande. Hon hade nog räknat med en slant den här gången också. Jag ilar mot busshållplatsen. Sveket svider.

Det är orgeltramparen som kör bussen. Den här dagen uteblir solskenet uppe i Stenhammar.

 

Poeten, författaren musikern m.m. Thomas Tidholm och jag har samma uppfattning

Uppmaningen gäller i många av landets småstäder och hålor: Det är dags att hitta på något nytt.

Det finns annat att hänge sig åt än utdöingesporter och gamla bilskrällen från Amerika.

Inte minst ungdomar behöver visioner. Men just det råder det stor brist på i samhället.

Vi kan inte fortsätta att harva på i gamla fotspår. Det är då en sak som är säker.

Förnyad varning: Humorbefriade individer avråds å det bestämdaste från att ta del av inläggen i denna blogg. Den mentala hälsan riskerar att påverkas i negativ riktning.

Lidköpingsnytt:

”På en vecka har Vänerns yta stigit med drygt en decimeter och är nu nära det normala för årstiden.
På morgonen var nivån 44,57 meter enligt det nya mätsystemet.Det är sex centimeter under det normala, och 47 centimeter över sjökortsdjupet.”

Det torde således inte vara några större problem att angöra med en skuta vid kajen invid Nya Stadens Torg.

Förr kom det ju till och med en särskild julbåt till Lidköping. Tänk viket dragplåster ett sådant ”event” skulle bli för befolkningen i Västsverige. Och den så kallade besöksnäringen skulle troligen få glädjefnatt.

Det är således hög tid att ta nya tag i gammal bygd. Gör Rörstrandsbron öppningsbar.

Det som saknas är att kommunens styrande drabbas av en lidnersk knäpp.

Apropå knäppa saker:  Jag läser i boken Hjärtsmart att för inte särskilt många år sedan förvägrades kvinnor att delta i maratonlopp. De som bestämde (dvs män) trodde att livmodern kunde trilla ut under springandet…

Åter till Rörstrandsbron: Undrar vad stadens fäder fruktade? Att någon typiskt manligt skulle kunna trilla ut om bron gick att öppna?

Bloggaren har blivit tipsad om den här dokumentären som handlar om popgruppen The Shanes från Tuolluvaara i Kiruna kommun.

https://www.oppetarkiv.se/video/1115328/shanes-fyra-dygn-med-ett-popband?ac=Shanes

Här är gruppens officiella hemsida: http://www.svenskpophistoria.se/shanes/index.html

 

https://www.svd.se/eliten-flyger-tusen-ganger-mer–utan-skam

Bloggaren är ingen beundrare av samhällets eliter – varken inom idrotten eller i samhället i övrigt, som de internationella kändisar som åker Jorden runt i privatflyg

Dit hör Bill Gates, Paris Hilton och Jennifer Lopez som via sin livsstil släpper ut tusen gånger mer koldioxid än kreti och pleti – utan att känna den minsta flygskam. Detta visar en ny svensk studie.

Allra mest flög multimiljardären och filantropen Bill Gates som släppte ut 1 600 TON!! CO2 på ett år.

Det globala genomsnittet på utsläpp från flygtrafik ligger på 100 KILO! per person och år.

Enligt forskarna är de analyserade personernas beteende inte unikt utan finns hos många andra ekonomiska, politiska och kulturella eliter och blir synlig i den globala ökningen av privata flygplan. Det påpekas också att de ”tomma planen” – när ett privatplan flyger för att hämta upp en celebritet eller flyger tillbaka efter att ha lämnat av kändisen – är en källa till stora utsläpp.

Klimataktivisten Al Gore har också kritiserats för sitt omfattande flygande med privatplan.

Dessa skamlösa individer har hög status och är en förebild för många. Deras livsstil är normsättare och identitetsstiftande. Framför allt unga människor drömmer om att resa världen runt på ett liknande sätt.

En minoritet har dock börjat ändrat sitt beteende genom att sluta eller minimera flygandet, pådrivna av Greta Thunberg och rörelsen Friday for Future. Att välja bort flyget är emellertid en förhållandevis ny social norm. Tidigare var det en debatt mellan ett fåtal individer, nu har det vuxit till en samhällsdebatt, även utanför Sverige.

Här kan man läsa hela studien som utfördes av forskare vid Lunds Universitet:

https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S016073831930132X?via%3Dihub

Bloggaren vill inte skryta men vad gäller flyg har han inte tillfört atmosfären ett endaste hekto koldioxid, under hela hans 67 år långa levnad.