Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Astrid Lindgren var livrädd för Ryssland.
Men någon nazist var hon givetvis aldrig. Det är synd att ingen skjuter Hitler” skrev hon t.ex i oktober 1939.
Läs mer i AB Kultur:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/wOznn5/sa-kom-astrid-lindgren-in-i-putins-historiekrig
Hade hon levt idag hade hon säkert (precis som bloggaren) sagt: ”Det är synd att ingen skjuter Putin.”
På tågresan hem från Limhamn gjorde vi ett uppehåll i Hässleholm. Vi hann med att äta glass, leka ”Under hökens vingar kom” – och en hel del annat. Simon hade inte hunnit hem från Linneskolan när glassen inmundigades. Två 88:or och en sandwich avnjöts. Farfar nöjde sig med en kopp gott kaffe och ett inte ringa antal småkakor.
Bloggaren sitter under ett äppelträd i Göinge och läser Norra Skåne.
De regler som denna tidning har borde även gälla för skribenter i tidningen i Västra Skaraborg – oavsett politisk hemvist hos dessa:
Det skall inga manliga nätverk i världen kunna ändra på.
Insändaren i dagens NLT är undertecknad med signatur, något som Norra Skåne och Kristianstadbladet sällan accepterar.
För visst är det bra att veta vem eller vilka det är som skriver – och att rakryggat våga stå upp för sina åsikter.
Det finns de som tror att Ukraina spränger den nybyggda bron till Krim – detta i samma veva som nazisten Putin hasplar ur sig sina vansinniga lögner från tribunen på Röda Torget.
Nedräkningen pågår:
https://www.dn.se/debatt/tors-inte-m-kd-och-l-markera-mot-sds-rasism/
Därför är min (Annie Lööfs) fråga ganska enkel: Ulf, Ebba och Johan, var finns de röda linjerna mot SD:s rasism?
Bara den senaste veckan har vi sett upprepade övertramp från Sverigedemokraterna. Bevis på vilka främlingsfientliga värderingar som formar deras politik. SD har lagt förslag om att utvisa människor som anses asociala. Helt utan brottsmisstanke, bara utifrån uppfattningen att någon har en ”asocial livsstil” och ”brister i sina förpliktelser mot det svenska samhället”. Sverigedemokraterna tycker också att hela familjer, mamma, mormor och lillasyster, ska kunna utvisas för att en person i familjen begår brott. Kollektiv bestraffning, främmande för en rättsstat.
SD vill se gryningsräder mot familjer på misstänkta adresser. Att polisen bryter sig in för att jaga människor på flykt och omedelbart utvisa dem. Man går till och med så långt som att föreslå att man ska riva delar av invandrartäta bostadsområden. Jämna lägenheter med marken. Dessutom pratar partiledningen, utan att skämmas, om ”kulturellt belastade” områden.
Det här är inte förslag för en bättre integration, eller för mer ordning och reda i samhället. Det här är ren och skär rasism.
Det här är inte förslag för en bättre integration, eller för mer ordning och reda i samhället. Det här är ren och skär rasism.
I Göran Greiders bok Stugland skriver han berättelse om Sverige med utgångspunkt i den röda stugans symbolik.
https://www.bokus.com/bok/9789179652043/stugland-en-berattelse-om-sverige/
Hämtat ur artikeln i SvD:
Greider söker efter skönheten i både idylliska symboler och förtalade brukssamhällen. Han är på spaning efter den tid som flytt, men också skarpt kritisk mot dagens samhälle, samtidigt som en till synes obotlig framtidsoptimism spirar mellan raderna som ogräs på grusgången.
Greider är på jakt efter något som kan förena ett splittrat, kanske sönderslaget, samhälle, sådant som binder invånarna i ett land samman.
Greider nämner fotbollsmatcher och samtal om vädret. Han tycks vara ute efter det gemensamma, kittet – det som håller ihop samhället så att det inte faller isär
I ”Stugland” får läsaren noggranna redogörelser för tillverkning av Falu rödfärg och Sara Lidman-doftande utläggningar om människans behov av närhet till träd och indignerade motstånd mot förtätning av gröna förorter.
Greider inskärper att den röda stugan med vita knutar med all sannolikhet spelat ut sin roll som sammanhållande kitt, men kan mot bättre vetande likväl inte låta bli att beströ den med romantiskt skimmer.
Stugland handlar om att stå stadigt i den gemensamma historien och med blicken fäst mot horisonten, oviss om vad som ska bli stuglandet Sveriges samlande symbol i framtiden.
Jonas Åkerlund är aktuell med en serie om svindlaren och bankrånaren Clark Olofsson, mannen utan backspegel som konsumerar folk och relationer vartefter hans liv går framåt. Och det går väldigt snabbt i huvudet på Clark och trots att han har suttit 47 år i fängelse har han hunnit med jäkligt mycket.
Men det är det där som Jonas Åkerlund säger om sig själv i början av programmet jag fastnar för: ”Jag väntar till alla extroverter har pratat klart”.
Det är det vi gör, alla introverta, vi som vill säga det som inte sällan är det som är det vettigaste, men sällan får den möjligheten eftersom scenen redan är upptagen av de som vill glänsa – men inte alltid har så mycket att komma med.
SVT om serien om Clark, med Bill Skarsgård i huvudrollen: https://www.svt.se/kultur/jonas-akerlund-det-ar-clarks-liv-och-sverige-pa-steroider
Idag har vi levt loppan på Limhamns Torg. Örhängena lockade mormor och hela syskonskaran, men knappast morfar.
Glassen intogs på Dragörkajen, men Selma och morfar fick hålla till godo med varsin chokladboll – och det gjorde de mer än gärna!
…och lyssnar till denna italienska låt av Flamingokvintetten – om att sola sig i månsken!
Men det är inte riktigt sant. Mormor och våra tre barnbarn här i Limhamn (som alla är födda i Seattle) föredrar att titta på den amerikanska melodifestivalen, och morfar han föredrar knäckebröd framför pizza.
Bengt Rahms blogg 