SvD den 7:e februari 2020. ”De flesta människor tar nog detta virus med ro” och ”vi kan inte ha ett samhälle som skyddar alla människor mot alla faror”.
De två främsta företrädarna för Folkhälsomyndigheten hade tydligen denna livsfarliga inställning, dvs de båda som tyckte att det var viktigare att tvåla till ”alarmister” än att omgående förbereda samhällsmaskineriet på att så effektivt som möjligt kunna bekämpa det dödliga viruset och dess framfart.
Men vi hade trots allt minst en expert som insåg allvaret (istället för att jaga alarmister). SvD den 24:e Febr 2020:
Att ha tillgång till ett tidningsarkiv är aldrig fel, om sanningen skall fram
Erik Lundström har skrivit masteruppsatsen ”Kristen hederskultur: En studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext.”
Uppsatsen har gett upphov till en het debatt och till en uppsjö av vittnesmål på sociala medier.
Hedersbegreppet är i sig laddat och förknippat med diskussioner om kultursyn och främlingsfientlighet. När det appliceras i en frikyrklig kontext blir termen särskilt brännbar. De utpekade känner sig inte bara utpekade utan också sammanförda med den grupp som i dag bär rollen som samhällets avvikare..
Mitt syfte är framför allt att visa hur den här typen av miljöer kan påverka barn och unga, säger Erik Lundström.
Den miljö han har studerat är en specifik del av frikyrkokartan, nämligen den pentekostala grenen. Dit hör pingst- respektive trosrörelsen. Studien lutar sig mot tidigare hedersforskning, till exempel rättssociologen Astrid Schlytters så kallade hederstrappa. Den utgår också från de kännetecken som beskrivs i ett betänkande från Nationella samordnaren mot våld i nära relationer. Bland dem märks övervakningsmekanismer som påverkar vardagen, liksom synen på individens sexualitet som en fråga för hela familjen.
Frikyrklig hederskultur kan innehålla ett starkt renhetsideal, en sträng föreställning om vad som är synd och korrigerande samtal med den som inte lever enligt gruppens värderingar. Fromhetshedern kretsar kring en andlig hierarki där den som följer reglerna får status. I det ingår att hålla koll på sina ungdomar. De får inte strula för mycket, gör de det kan man som förälder känna sig pressad att signalera avstånd för att hålla sitt eget anseende intakt.
Om man definierar hederskultur som bokstavstro, oskuldsnormer och inskränkningar av människors fri- och rättigheter råder inget tvivel om att det finns en hederskultur i frikyrkan. Det är en skamkultur där man drivs av rädslan för att befläcka sin familj och dess rykte.
Frikyrkans rötter är pietismen, en väckelserörelse startad redan på 1600-talet som drog en skarp gräns mellan kyrkan och världen. Den lade också stor vikt vid den enskildes fromhet och vid hur man levde. Syndakatalogen, hette det förr. Termen är känd långt utanför tältmötesduken och kanske än i dag det fenomen som allmänheten främst förknippar frikyrkan med. Förbudslistan rymde sådant som ansågs vara synd: dans, bio, smink, viss musik, idrott, sex före äktenskapet. Någon specifik förteckning har aldrig funnits. Men väl en outtalad norm. Även om det är skillnad på syndakatalog och hederskultur finns det bärande tankar som förenar.
Allt som faller utanför livet som klassiskt troende heterosexuell kristen i ett monogamt äktenskap drar ner hedern. Församlingen utövar kontroll över föräldrarna och föräldrarna utövar kontroll över barnen. Frikyrkans främsta problem är inte längre att man uttalat fördömer enskilda individer utan att man upprätthåller en förbudskultur där människor tystnar.
Att människor genom åren farit illa av sträng förkunnelse ifrågasätter knappast någon i dag. Frikyrkan har, generation för generation, fått se människor lämna sin församling med såriga erfarenheter av vad de upplevt som en trång och förtryckande miljö. Guds barnbarn, brukar de kallas
Men de starka känslorna handlar inte enbart om kritik. I lika hög grad står de för lättnaden hos dem som lämnat frikyrkan i nutid och som tycker att hedersbegreppet är en efterlängtad term för att förklara de strukturer som trots alla förändringar fortfarande existerar och påverkar människor.
I sin aktuella bok ”Feministpastorns tro och tvivel” skriver Esther Kazen om den goda viljan och hur den gör frikyrkan självblind. Att frikyrkliga röster ryggar tillbaka för begreppet hederskultur är ett uttryck för den reflexen, menar Esther Kazen. I samband med metoo var hon med om att starta #sanningenskagöraerfria, uppropet mot övergrepp och trakasserier i frikyrkan.
Frikyrkans speciella mansnorm bygger på en könsstruktur där mannen är beskyddaren och familjens huvud. Precis som i andra sammanhang där hederstanken är närvarande bygger den på patriarkala värderingar och på mannens självklara roll. Män skall vara väldigt manliga och kvinnor väldigt kvinnliga. Kvinnorna skall ta hand om barnen och stå för den sociala omsorgen. Förväntan på kyskhet och renhet gäller kvinnor i mycket högre grad än män.
Frikyrkomannen är komplex. Han har arbetarmanlighetens ideal, han ska vara stark och oberoende. Samtidigt ska han stå för renlevnad och hjälpa till i samhället.
Det finns en alldeles egen machokultur hos de yngre pastorerna i delar av den karismatiska frikyrkan. Det går inte att bortse från hur mansidealet hänger ihop med att hålla könsrollerna på plats, vilket är en viktig del i ett hederskulturbygge.
Det är samhällets uppgift att adressera förtryck där det finns, oaktat var det uppstår. I synnerhet som det rör sig om barn. Det paradoxala är att delar av frikyrkan är starkt upptagen av idén om att frälsa sin omgivning, samtidigt som få i praktiken går med i kyrkan i vuxen ålder. Frikyrkans expansionsdagar, då människor som aldrig för satt sin fot i kyrkan plötsligt blev frälsta, är förbi – även om just den karismatiska delen av rörelsen ökar i antal. Den återväxt som sker i dag i frikyrkan i stort består i hög grad av att barn som växer upp i församlingarna blir vuxna.
I dag har individen företräde framför gemenskapen. Det är fullt möjligt att gå in i ett sammanhang och förvänta sig att ingen har synpunkter på hur jag lever mitt liv eller huruvida jag skriver under på hela värderingspaketet. Ett sammanhang som frikyrkan krockar därför med hela dagens logik, säger teologiläraren Ulrik Josefsson.
Samhället behöver förstå vad man säger när man förklarar att vissa ideal inte är okej, menar Ulrik Josefsson. Det är religionsfriheten han talar om. Och frikyrkan behöver sannolikt lära sig vad som händer med en gemenskap som inte har en uppdaterad syn på individens rörelsefrihet. Om glappet blir för stort kommer gemenskapen att dö ut. Eller så sluter den sig till en sekt.
Den första boken av av Belinda Bauer jag kom i kontakt med (Livets & dödens villkor) var vansinnigt spännande. Valet av nästa bok var därför en enkel match.
I förrgår hade vi lyckan att få träffa barnbarnet Luma, givetvis iförda munskydd.
Lillebror Erland ämnar vi träffa omgående, bara antikropparna är på plats (och de jobbiga munskydden är puts väck)! Här är han utanför sitt dagis i Stockholm.
Under tiden kan vi t.ex. reda ut varför det heter vaccin.
Det första vaccinet togs fram 1796 när den engelske läkaren Edward Jenner utvecklade ett vaccin mot smittkoppor. Vaccinet gavs framgångsrikt till en åttaårig pojke i England. Det framställdes ur ett virus som orsakar en djursjukdom, kokoppor. Ordet kommer från latinets ord för ko, ”vacca”.
foto Wikipedia
Man hade noterat att människor som hade smittats av kokoppor inte drabbades av smittkoppor. Jenner drog då slutsatsen att en person som haft kokoppor, en sjukdom med ett ganska lindrigt förlopp, utvecklade en immunitet mot kokoppor och som även skyddade mot de dödliga smittkopporna.
Vi kan ju hoppas att de flesta vaccinmotståndarna hinner göra en kovändning innan de får ett erbjudande.
Jag lyssnar på ett Radioprogram med Agnes Wold när jag skriver detta. Hon berättar att varken katter eller hundar har tetanusbakterier i munnen. Behovet av tetanusvaccin efter ett sådant djurbett är därför i princip obefintligt.
Behovet av coronavaccin är däremot 100-procentigt, för den som håller livet kärt. Inte ens de stackare som lider av svårartad kokskräck har något att frukta vad gäller de coronavacciner som står till buds, möjligen med undantag för Putins Sputnik.
Bloggaren har ett gammalt intresse för naturen och miljön. En liten pärm från våren 1963 bekräftar detta.
Han intresserar sig även för det som händer i underjorden. Den vulkaniska aktiviteten är hög på Island för närvarande. Det är bäst att ha siktet inställt på den vulkan som kan få ett utbrott vilken sekund som helst.
Den här artikeln i dagens Norra Skåne visar detta – med all tydlighet.
Inom sjukvården använder vi benämningen patient.
Det borde väl gå att komma på en lämplig benämning även på de som har beviljats hjälp och stöd från hemvården. I bästa fall kan Nyordslistan 2021 ge oss en sådan.
Rörelser i jordskorpan kan tyda på att ett vulkanutbrott nu är på väg på Reykjanes för första gången sedan 1240. Lokaltidningen Víkurfréttir har en webbkamera riktad mot berget Keilir och det område där lava skulle kunna tränga fram om ett par timmar:
Följ utvecklingen på Islandsbloggen och via den webbkamera som nämns här ovan.
Bengt Rahms blogg 