Vi har kollat lite lätt på SVT-serien ”Sanningen om hudvård”. Där framkom det (inte oväntat) att ju billigare preparat, desto bättre funkar det.
Det enda som jag använder är Fenuril (mot allmän torrhet, men aldrig i facet!) och så en riktigt billig kräm (för typ 25 kr) att använda efter rakning.
Nu visade det sig att det som står på hyllan är just ett av dessa vinnarpreparat.
Att det blev den tuben berodde på att jag inte vill gynna krämartyper, men på köpet fick jag tydligen något som kallas ”glow”. En översättning från engelskan leder fram till det svenska ordet glöd!! Med tanke på att man är en sådan där torris låter det faktiskt aningen oroväckande.
Det skall bli intressant när det dyker upp en karta över ledens sträckning. Det kan ju hända att leden går genom socknar där mina förfäder har kämpat för att få ihop till brödfödan.
Vi har en bil av märket Toyota. Företaget som säljer och servar dessa fordon var till fram för några månader lokaliserat i det industri- och handelsområde som är beläget bakom Änghagen. Det var väl inbodda lokaler, med livgivande växtlighet alldeles inpå knuten. Men Toyota ville ha större lokaler och etablerade sig därför ute i det som tidigare var Kartåsskogen. De har fått tre gånger så högt i tak, det är tre gånger så långt mellan bilarna, det finns absolut ingen grönska inpå knuten (trots att Toyota liksom de flesta andra bilmärken gärna vill framstå som just ett grönt bilmärke). Däremot finns det väldigt gott om asfalterade ytor runt byggnaden. Lidens ligger alldeles intill, de som hade så mysiga och naturnära lokaler i Stenhammar. Men det är likadant som med Toyota – vartenda träd, varenda blåbärsbuske är bortsopad. Men asfalten breder ut sig. Vill man söka efter något grönt får man gå inomhus på nya Lidens (men det lär bloggaren aldrig göra). Han vill ha riktig grönska, den typen av grönska som medger fortsatt mänsklig närvaro på den här planeten.
Och tro inget annat än att jag kommer att fortsätta med att ”tugga” om detta ämne. Annars lär jag aldrig känna någon form av lugn i min ofta så upprörda själ.
Den som lärde mig den betydelsen av insändare var fadern till min barndomskompis. Kompisens pappa var lektor i biologi vid Läroverket. Falköpings Tidning hade tagit sig för att publicera en stor artikel om en yngling och hans stora fågeläggssamling. Ni kan lita på att lektor Bengt Ulf var upprörd i den insändare han skrev efter att ha tagit del av den mot fågeläggsamlande så totalt okritiska artikeln. Och jag tror att insändaren tog skruv. Falbygdens fågelklubb fylldes av ungdomar som ville skåda fåglar. Men de enda ägg de kom i närheten var de stekta som understundom låg som pålägg på de ut till naturen medhavda mackorna!
Så alla ni som värnar om livet på Jorden: Tig inte om de händelser och aktiviteter som för oss närmare stupet. Vi lever i en demokrati och det måste vara vår absoluta plikt att ryta till när det fattas helgalna beslut. Att tiga kan däremot vara en form medlöperi.
Att ge sig på att skriva en insändare och sedan invänta (eventuell) publicering är en psykisk utmaning. Man ångrar sig ofta och ältar frågan om man har formulerat sig rätt. I slutändan är man rädd att en hel hoper antagonister skall slipa knivarna och gå till ett stenhårt motangrepp.
Att försöka ställa samhällets ledande skikt invid skampålen gör man nämligen inte ostraffat.
Men idag dök den ändå upp, insändaren, och jag måste tillstå att jag ångrar absolut ingenting. Jag vill verkligen tacka NLT-fotografen Sören Thuresson för hans rättvisande bild av hur det ser ut efter denna så vedervärdiga skogsskövling.
Keramikern Nina Bergqvist vill att Lidköping satsar på varumärket Porslinsstaden.
Finns det ingen kultur så flyttar högutbildade personer inte hit. Kompetensbrist går hand i hand med att en stad är kulturfattig. Skövde har sprungit ifrån Lidköping med stormsteg gällande det.
NLT redovisar polisiära ingripanden i Lidköping med omnejd under helgen, från fredag kväll till natten mot idag:
Jag har aldrig stoppat i mig något starkare än Valium (det skedde några gånger under ungdomsåren), men jag kände absolut ingenting. Och det är jag väldigt tacksam för. Men inte blev jag raggare för det, vilket även det fyller mig med tacksamhet, faktiskt ända upp till brädden!!
”Minnet att stå på led när visselpipan ljöd, som vore den ett vapen. Cecilia Hansson om skolgympans pennalism, och att i vuxen ålder inte kunna glömma den man var på tjockmattan.”
”Och seriöst: primitivt barbariska drifter i kombination med svett och blodsmak, vem har någonsin blivit en bättre människa av det?”
”Gymmen påminner mig om skolidrotten. Minnet av att stå på led, formera sig och så visselpipan som ljöd som voro den ett vapen. Att fastna mitt på bocken. Väljas sist till fotbollslaget, basketlaget, volleybollaget. Bedömas och reduceras efter fysiska, ofta medfödda, kriterier fick mig alltid att känna mig som ett djur utan talan.
Pennalismen som så länge var en del av ”pedagogiken” för skolidrott verkade stå vid sidan om den vanliga undervisningen. Den egna slutna världen, där idrottslärarna härskade i egen majestät. Hur kunde det få lov att vara så? I det jämställda, demokratiska folkhemmet som utgjorde Sverige?”
”Många är de författare som vittnat om detta. Förnedringen, att inte passa in. Hur mobbning och strukturer fick fritt spelrum och cementerades på idrottslektionerna. Och hur detta inte ansågs vara ett problem – utan tvärtom.”
”Att något som hade kunnat vara lustfyllt vändes i sin motsats, utan att det ansågs vara något särskilt med det.
Även flockbeteendet som idrotten ger upphov till kan te sig hotfullt. Känslan av att vara del av ett större sammanhang som transformeras på fotbollsplanen eller i publiken – som så lätt kan bli en mobb. Det skrämmer den som aldrig varit bäst lämpad i idrottshallarna.”
”Det som även skrämmer: hur idrotten allt som oftast verkar stå över politik och ideal. Historikern Per-Olof Holmäng skriver i sin doktorsavhandling ”Idrott och utrikespolitik” om hur Sveriges idrottsutbyte med Tyskland ökade efter att Hitler kommit till makten 1933. Att Sverige under krigsåren inte genomförde en enda landskamp mot något allierat land, däremot flera mot Tyskland och dess allierade, inte minst Finland. Sista landskampen mot Hitlertyskland var i boxning, den 24 januari 1943 i Stockholm.”
Det är inte att undra på att bloggaren avskyr elitidrotten och dennas inte sällan självgoda utövare. Bloggaren valdes ofta bland de sista när det var match på gång i skolgymnastiken. Sådant sätter sina spår för resten av livet. Övermänniskoidealet är avskyvärt. Men han tröstar sig med Kretschmers konstitutionslära – detta att atleten visserligen har breda axlar men att han inte sällan är själsligt trög och har svårt att få saker ur händerna.
Att bloggaren kan gilla när representanter för det kvinnliga könet spelar fotboll beror sannolikt på avsaknaden av divalater. Det är viktigare hur det går för (det kvinnliga) laget än att visa upp ett eget uppblåst ego.
Jag kom att tänka på den här varningen under dagens vandring ute på Spårön, en varning man ofta fick höra under uppväxten.
Men det handlar inte om risken för värmeslag. Förvarna betyder att frysa, eller i värsta fall förfrysa.
Idag fick vi uppleva lite av båda värme och kyla. På vandringen ut mot Spåröhuvud blev det tvärstopp. Anne frös. Det löste sig genom att en extra tröja åkte på. På återvägen blev det ett nytt tvärstopp. Tröjan åkte av och vandringen kunde fortsätta.
Dagens vandring gick till Spåröhuvud. Men det var inte många andra ute i skog och mark denna Första Maj. Jag funderade nästan på om folk lite till mans var ute och viftade med röda flaggor.
En som definitivt inte var ute och viftade med några röda flaggor var järnhandlarn i Grästorps dotter. Hon och hennes familj hade också sökt sig ut till Spåröhuvud så vi kunde få oss en liten pratstund.
Hon är en av de många godhjärtade och duktiga undersköterskor jag har haft förmånen att få jobba med. Hon utbildade sig visserligen till förskollärare men valde ändå att återgå till vården, något som många dementa och deras anhöriga torde vara mycket tacksamma för.
Till Spårön återkommer vi gärna, men det vore bra om vägsamfälligheten inte la ut makadam på öns vägar. Att vandra på ett sådant knaggligt underlag gör inte gott för fötterna och en man som hade kommit åkandes med en Opel årsmodell 1964 återvände snabbt till bilen då knäna inte stod pall för underlaget.
Hur Opeln hade klarat så många år på rikets vägar är en gåta, en gåta vi aldrig lär få något svar på. Att Opeln under min barndom gick under namn som Opel Lättrost och Opel Skrutt gör att gåtan blir ännu svårare att besvara.
De som bor ute på ön borde ge sig ut och demonstrera en dag som denna. Lämplig skylttext: Lägg gärna makadam på järnvägsspåren, men inte ute på Spårön (och absolut inte i några trädgårdar som några stackars vilsekomna individer dessvärre har tagit sig före att göra).
Jag har nåtts av uppgiften att vissa läkare anser att det är bättre att inte luktträna om man har förlorat luktförmågan (och därmed även 80% av upplevelsen av smak), detta efter att ha drabbats av Covid-19.
Går det vägen så kommer de skadade nervcellerna att hitta varandra igen, utan ”hjälp” av den drabbade. Men den som lukttränar kan genom att bruka de nervtrådar som är intakta få hjärnan att ”koppla fel”. Då skulle t.ex. kaffe kunna börja lukta som gamla sopor.
Mustafa Can är en av de drabbade. SvD hade en lång artikel om hans förlorade luktförmåga för ett par månader sedan. Jag minns inte säkert om Mustafa har lukttränat.
Det verkar inte som att länken här under funkar men googla på SvD + Mustafa Can + lukt så bör artikeln dyka upp.
För att inge hopp för de drabbade kan det vara bra att veta hur artikeln slutade:
En dag kommer den bara tillbaka, utan förebud och fanfarer, smygande. Återigen spelar min snart tvåårige son huvudrollen. Han har på sig sitt förkläde det står ”Chef” på när han nöjt tillsammans med sin mor trippar in i mitt arbetsrum för att förevisa maträtten han har lagat. Jag minns råvarorna – ägg, banan, ris, rågpuffar, olivolja, vitvinsvinäger, salt och peppar från kvarnen – men jag minns inte vad det doftade. Bara att det doftade.
