Många har tonat ner riskerna med coronaviruset, både experter och ”helt vanligt” folk.
Resandet ut i Europa och övriga Världen har kunnat fortsätta, in i det sista.
Varför avbokades inte skidresorna till Norditalien av de som reste iväg från mitten av februari? Insåg inte dessa resenärer riskerna, dels för dem själva men även för anhöriga, arbetskamrater och övriga samhällsmedborgare?
Valde de att köra huvudet i sanden (eller snödrivan), av rent egoistiska skäl?
Att bara följa sina manualer (som Folhälsomyndigheten och 1177) är riskfyllt. Att våga tänka utanför boxen är att föredra.
Men framförallt – lyssna på din intuition.
Det fanns många som gjorde det redan kring årskiftet, som insåg att detta kunde sluta riktigt illa, som inte viftade bort hotet.
Men deras oro avfärdades, deras budskap förminskades.
Det finns såklart inga vinnare, bara förlorare. De som har mest att frukta är de på våra äldreboenden – bortåt 100.000 lär de vara. Många äldre bor på service- eller trygghetsboenden. Majoriteten av de äldre bor dock kvar i sin gamla bostad, med underliggande sjukdomar och stora hemvårdsinsatser.
Det är alla dessa vi måste värna alldeles extra nu när det är skarpt läge.
Jag tror inte att de insjuknade vill höra några berättelser från sportlovsresan till Italien eller Österrike. Den plågan måste vi bespara dem. Det kanske inte är så mycket mer vi har att erbjuda de drabbade, de sköra, de som definitivt höll sig kvar här hemma.
Jag slås av ytterligare en tanke: Melodifestivalens tre föreställningar i en antagligen helt fullsatt Friends Arena i förliden helg. Den festen kan komma att få en bitter eftersmak, kanske inte för de som underlät att stoppa spektaklet, men för de som inte var där – men ändå drabbades.
