Oron kring COVID19 stegras nu kraftigt

Trots att jag har följt spridningen av detta virus i drygt två och en halv månad, och ägnat mycket tid åt att kommunicera min oro via t.ex. Twitter och denna blogg, är det först nu ikväll som jag börjar känna mig rädd, riktigt riktigt rädd.

Från och med i morgon befinner vi oss därför i en självpåtagen karantän (Anne är minst lika skraj som jag)
Vi kommer inte att besöka några fysiska butiker.
Butikspersonalen får plocka ihop matvaror och sedan får vi hämta ut kassarna i ett skåp på utsidan av butiken.
Vi kommer att vara ute mycket i naturen och då ta med oss matsäck hemifrån.
Elcyklandet lär bli intensivt, bara värmen kommer.
Fysiska möten med andra, även nära och kära, måste dessvärre pausas. Det får bli kontakt via Skype och liknande.
Vi kommer givetvis att hjälpa närstående och grannar när så behövs, men på ett ur smittosynpunkt så säkert sätt som möjligt.

Om de här åtgärderna räcker för att undgå smittan är ändå högst osäkert.

Och det som myndigheterna benämner milda symtom verkar ju i själva verket vara som en influensa av sällan skådat slag.
De unga människor som har berättat om sitt insjuknande minskar inte alls vår oro.

I vår ålder är det som rysk roulette, med en kula i cylindern.

Inte helt hopplöst således med tillräckligt för att med vi alla till buds stående medel försöker rädda livhanken.

Men när jag såg detta foto på nätet tänkte jag att nu är det nog helkört

7A6BB6DE-5F05-44ED-A8E4-2FE62BFBD713

Och så plötsligt detta: Var det inte så att barn under 9 år knappast visade några sjukdomssymtom överhuvudtaget?

F673E42F-2F42-45AF-8651-8C40D62816EB