Igår skrev jag om den nye ordföranden för kommunfullmäktige i Lidköping, moderaten Carl Rudbeck, ägare till godset Ågården.
Han kan tacka en annan godsägare för denna nya maktposition, sverigedemokraten på Siggetorp. Och han kan tacka vänsterpartiet som ju har knuffats ut i kylan av betongsossarna i Lidköping – och som nu ställer sig på borgarnas sida för att få in lite frisk luft i de politiska salongerna.
För Lidköpings bästa är namnet på en koalition som ingått ett valtekniskt samarbete efter kommunalvalet. Moderater, liberaler, kristdemokrater och vänsterpartister har med sina 22 mandat gått samman för att utmana de partier som är kvar från den tidigare majoriteten. Med hjälp av röster från SD i vissa frågor i fullmäktige hoppas de kunna få till en annan politik i Lidköping.
Och jag supportar Klabbe Borg från V i detta beslut. Socialdemokraterna har haft makten i Lidköping i 30 år och har dessvärre slutat lyssna på folket. De bryr sig inte heller om miljön och går mycket hårt fram med de stadsnära skogarna. De bryr sig mest bara om motorfolkets väl och ve.
Men det finns en intressant historia att berätta om Ågården, en konflikt där kommunisterna tog upp kampen med den dåvarande godsägaren Påhlman-Stiernsparre .
Och det är Tore Hartung som kan berätta vad som hände (länk finns att tillgå efter detta långa citat):
Arbetslösheten var stor i Sverige under trettiotalet och motsättningar mellan arbetsgivare och arbetare resulterade ofta i lokala strejker och hårda strider mellan parterna.
I Lidköping hade ägaren till Ågården i juni 1933 satt igång med att gräva diken i Råda, men han betalade så dålig lön, att arbetet ganska snabbt förklarades i blockad. Godsägaren inkallade då strejkbrytare från Göteborg, de tillhörde en organisation, som kallades Arbetets frihet och som var klart nazistvänlig.
Handgripligheter
När göteborgarna satte i gång med arbetet kom de strejkande och flera av deras kamrater ut till arbetsplatsen, hotade dem och uppmanade dem att sluta. När de ändå fortsatte och uppvaktningen blev mer handgriplig begärde godsägaren polisövervakning av grävningen och det fick han, en fjärdingsman från Råda kommenderades ut.
Stämningen blev alltmer irriterad och strejkbrytarna kände sig rädda och tvungna att beväpna sig med batonger och käppar. De kom till användning en kväll när göteborgarna skulle cykla hem och fick göra det under förbannelser och hot.
Vem som började med handgripligheter är oklart men en strejksympatisör, som hette Haglund, och godsägaren råkade i handgemäng och låg snart i dikesleran och pucklade på varann. Godsägaren hade tagit boxningslektioner, men Haglund var den starkare och fick snart övertaget.
Fjärdingsmannen uppmanades ingripa, när godsägaren visade tecken på att kvävas, men lagens upprätthållare nöjde sig med att ta upp en penna och börja anteckna. Till slut ingrep kommunistledaren Granbom och bröt isär slagskämparna. Haglund fick uppsöka lasarettet för vård.
Hotfullt läge
Morgonen därpå hämtades kommunistledaren Nils Frisén och Haglund till polisstationen för att förhöras. Ryktet om det spreds och många fackföreningsmedlemmar retade sig på att inte också godsägaren förhördes. På kvällen samlades allt fler människor utanför tingshuset och en deputation krävde att Frisén och Haglund skulle släppas. Då detta inte skedde blev stämningen hotfull bland de tusentals människor som till slut samlats.
Statspolisen fanns på plats och var beredd att hårdhänt ingripa med sablar och batonger och borgmästare Grath bönföll för den skull Frisén och Granbom att vädja till människorna från tingshusets balkong och uppmana dem att gå hem. Granbom kände sig tvingad till det och efter ett tal av borgmästaren rådde också Granbom folk till lugn och besinning. Grath lär då ha sagt: ”Bravo Granbom!”
De protesterande började troppa av, men plötsligt vände många och flera rop hördes om att man skulle storma tingshuset och befria dem som satt där i förhör. Statspolisen blev då tvungen att ingripa genom att göra chock och sablar och batonger började vina i luften och till slut var folkmassan skingrad. Granbom påstod, att han hört en order om att polisen skulle slå mot folks huvuden. Det gjorde de kanske för flera fick uppsöka lasarettet för smärre blessyrer.
Den hotfulla stämningen i staden lugnade sig först fram emot kvällen, efter att Haglund och Frisén bakvägen släppts ut ur tingshuset. Trots detta var oron stor i staden och ridande polis inkallades och stannade kvar under en vecka.
Rättegång
Dagen efter bråket vid tingshuset hölls ett möte i Folkets Park och där bildades en lokal kommitté för att stödja de inblandade i bråket. Ett hundra kronor samlades in och stadens riksdagsman, Torsten Ström, anklagade i ett tal polisen för brutalitet och en resolution antogs som krävde både statspolisens och strejkbrytarnas försvinnande från staden. Arbetarna i Lidköping stod i bråket helt enade; syndikalisterna hade ordnat strejken men den stöddes helhjärtat av socialdemokraterna och av kommunisterna Granbom och Frisén som ändå tillhörde olika partier.
Vid de påföljande rättegångarna fick både godsägaren och Haglund böta för misshandel och förargelseväckande beteende och det ansågs vara en rättvis dom. För en aktivist som deltagit i demonstrationen vid tingshuset yrkade åklagaren tio års fängelse, men domen blev mildare, 100 dagsböter à en krona. Lokala kommittén betalade genom insamlingar alla arbetarsidans böter.
Länge talades det i Lidköping om oroligheterna och de medförde säkert ökad facklig och politisk medvetenhet. Domarna mot de inblandade upplevdes av de flesta som salomoniska och spädde inte i onödan på de sociala motsättningar som redan fanns. Ågårdenorolighetena blev inte ett nytt Ådalen.
Bloggaren tänker: Två godsägare och en vänsterpartist hivar ut socialdemokraterna i kylan.
Ur led är sannerligen tiden.
Men vi kan lita på att Klabbe, i motsats till Kristersson, håller en knivskarp rågång mot sverigedemokraterna – i alla SD’s så kallade hjärtefrågor.
Om det förekommer några oroligheter på min gamla arbetsplats ute på Ågården (Vårdcentrum)låter jag vara osagt. Jag har inte satt min fot där på fem år. Men jag har förstått att undersköterskorna är mycket upprörda över den politik den s-ledda Vård- och omsorgsförvaltningen bedriver. S har valt att slå dövörat till vad gäller de vårdanställdas krav på (bl.a.) vettiga arbetstider.
Den förre ägaren till godset Ågården ville ha diken grävda. Och en grop har uppenbarligen även sossarna grävt. Nu faller de sannolikt själva däri.
Bengt Rahms blogg 