Den siste Rudbeckianen. Så brukar han benämnas – Per Tham på Dagsnäs.
Fornforskningen på Thams tid utgick från Olof Rudbecks teorier att det var i Sverige som alla viktiga världshändelser hade utspelats, ända sedan biblisk tid.
För Pehr Tham blev det en självklarhet att hans egen gård Dagsnäs i Västergötland en gång varit detta urhem för alla gudar och folkslag.
Enligt hans övertygelse bodde ”Gylfe ovanför och Oden mitt emot Dagsnäs”. Vid sitt inträdestal i Götiska förbundet hävdade han att asken Yggdrasil i forntiden stod på hans ägor, varvid Pehr Henrik Ling reste sig, sade ”Den står väl i helvete heller”, och gick.
För att markera detta urhem lät Tham forsla en mängd runstenar till Dagsnäs.
Bloggaren har fått en hint om att den nye ordföranden i kommunfullmäktige, Carl Rudbeck, i rakt nedstigande led är besläktad med det svenska universalgeniet Olof Rudbeck den äldre (1630-1702). Och den uppgiften tycks vara korrekt.
Olof Rudbeck gjorde den första betydande svenska medicinska upptäckten med lymfkörlsystemet varigenom han, blott 23-åring vann världsrykte.
Han anlade också en botanisk trädgård i Uppsala, gav ut en katalog över dess växter, och fick ut studenterna från kammaren till naturen.
Samtidigt med sina föreläsningar i botanik försummade han till en början ingalunda undervisningen i anatomi, i synnerhet sedan han 1658 blivit extra ordinarie och då han vid 30 års ålder 1660 blev ordinarie professor i medicin i Uppsala.
Han lät även inrättade den berömda anatomiska teatern i Gustavianum.
Hans namn har dock även blivit förknippat med hans förhärligande och överdrivet fantasifulla skildring av Sveriges storhet i verket Atlantica som gjorde Sverige till gudarnas boning och alla större folkslags ursprung. Denna historieskrivningstradition, som kallas göticism var Rudbeck en av de främsta förkämparna för och han var en av den som drev det längst.
Kärnpunkten i Rudbecks ”upptäckt” var, att det Atlantis, som Platon beskriver, alls icke, som man dittills antagit, är något diktat land utan skulle ha legat i Uppland – från vilket nästan hela Europas och en god del av Asiens kultur utgått.
Verner Lindblom ansåg flera århundranden senare att atlantiderna flydde till Västergötland, då deras ö sjönk ned i havet…
Klart är att Carl R. har ärvt förfadern Olofs intresse för naturen. Och det bådar gott med tanke på hur illa naturen har hanterats under S-styret:
Igår skrev jag om den nye ordföranden för kommunfullmäktige i Lidköping, moderaten Carl Rudbeck, ägare till godset Ågården.
Han kan tacka en annan godsägare för denna nya maktposition, sverigedemokraten på Siggetorp. Och han kan tacka vänsterpartiet som ju har knuffats ut i kylan av betongsossarna i Lidköping – och som nu ställer sig på borgarnas sida för att få in lite frisk luft i de politiska salongerna.
För Lidköpings bästa är namnet på en koalition som ingått ett valtekniskt samarbete efter kommunalvalet. Moderater, liberaler, kristdemokrater och vänsterpartister har med sina 22 mandat gått samman för att utmana de partier som är kvar från den tidigare majoriteten. Med hjälp av röster från SD i vissa frågor i fullmäktige hoppas de kunna få till en annan politik i Lidköping.
Och jag supportar Klabbe Borg från V i detta beslut. Socialdemokraterna har haft makten i Lidköping i 30 år och har dessvärre slutat lyssna på folket. De bryr sig inte heller om miljön och går mycket hårt fram med de stadsnära skogarna. De bryr sig mest bara om motorfolkets väl och ve.
Men det finns en intressant historia att berätta om Ågården, en konflikt där kommunisterna tog upp kampen med den dåvarande godsägaren Påhlman-Stiernsparre .
Och det är Tore Hartung som kan berätta vad som hände (länk finns att tillgå efter detta långa citat):
Arbetslösheten var stor i Sverige under trettiotalet och motsättningar mellan arbetsgivare och arbetare resulterade ofta i lokala strejker och hårda strider mellan parterna.
I Lidköping hade ägaren till Ågården i juni 1933 satt igång med att gräva diken i Råda, men han betalade så dålig lön, att arbetet ganska snabbt förklarades i blockad. Godsägaren inkallade då strejkbrytare från Göteborg, de tillhörde en organisation, som kallades Arbetets frihet och som var klart nazistvänlig.
Handgripligheter
När göteborgarna satte i gång med arbetet kom de strejkande och flera av deras kamrater ut till arbetsplatsen, hotade dem och uppmanade dem att sluta. När de ändå fortsatte och uppvaktningen blev mer handgriplig begärde godsägaren polisövervakning av grävningen och det fick han, en fjärdingsman från Råda kommenderades ut.
Stämningen blev alltmer irriterad och strejkbrytarna kände sig rädda och tvungna att beväpna sig med batonger och käppar. De kom till användning en kväll när göteborgarna skulle cykla hem och fick göra det under förbannelser och hot.
Vem som började med handgripligheter är oklart men en strejksympatisör, som hette Haglund, och godsägaren råkade i handgemäng och låg snart i dikesleran och pucklade på varann. Godsägaren hade tagit boxningslektioner, men Haglund var den starkare och fick snart övertaget.
Fjärdingsmannen uppmanades ingripa, när godsägaren visade tecken på att kvävas, men lagens upprätthållare nöjde sig med att ta upp en penna och börja anteckna. Till slut ingrep kommunistledaren Granbom och bröt isär slagskämparna. Haglund fick uppsöka lasarettet för vård.
Hotfullt läge
Morgonen därpå hämtades kommunistledaren Nils Frisén och Haglund till polisstationen för att förhöras. Ryktet om det spreds och många fackföreningsmedlemmar retade sig på att inte också godsägaren förhördes. På kvällen samlades allt fler människor utanför tingshuset och en deputation krävde att Frisén och Haglund skulle släppas. Då detta inte skedde blev stämningen hotfull bland de tusentals människor som till slut samlats.
Statspolisen fanns på plats och var beredd att hårdhänt ingripa med sablar och batonger och borgmästare Grath bönföll för den skull Frisén och Granbom att vädja till människorna från tingshusets balkong och uppmana dem att gå hem. Granbom kände sig tvingad till det och efter ett tal av borgmästaren rådde också Granbom folk till lugn och besinning. Grath lär då ha sagt: ”Bravo Granbom!”
De protesterande började troppa av, men plötsligt vände många och flera rop hördes om att man skulle storma tingshuset och befria dem som satt där i förhör. Statspolisen blev då tvungen att ingripa genom att göra chock och sablar och batonger började vina i luften och till slut var folkmassan skingrad. Granbom påstod, att han hört en order om att polisen skulle slå mot folks huvuden. Det gjorde de kanske för flera fick uppsöka lasarettet för smärre blessyrer.
Den hotfulla stämningen i staden lugnade sig först fram emot kvällen, efter att Haglund och Frisén bakvägen släppts ut ur tingshuset. Trots detta var oron stor i staden och ridande polis inkallades och stannade kvar under en vecka.
Rättegång
Dagen efter bråket vid tingshuset hölls ett möte i Folkets Park och där bildades en lokal kommitté för att stödja de inblandade i bråket. Ett hundra kronor samlades in och stadens riksdagsman, Torsten Ström, anklagade i ett tal polisen för brutalitet och en resolution antogs som krävde både statspolisens och strejkbrytarnas försvinnande från staden. Arbetarna i Lidköping stod i bråket helt enade; syndikalisterna hade ordnat strejken men den stöddes helhjärtat av socialdemokraterna och av kommunisterna Granbom och Frisén som ändå tillhörde olika partier.
Vid de påföljande rättegångarna fick både godsägaren och Haglund böta för misshandel och förargelseväckande beteende och det ansågs vara en rättvis dom. För en aktivist som deltagit i demonstrationen vid tingshuset yrkade åklagaren tio års fängelse, men domen blev mildare, 100 dagsböter à en krona. Lokala kommittén betalade genom insamlingar alla arbetarsidans böter.
Länge talades det i Lidköping om oroligheterna och de medförde säkert ökad facklig och politisk medvetenhet. Domarna mot de inblandade upplevdes av de flesta som salomoniska och spädde inte i onödan på de sociala motsättningar som redan fanns. Ågårdenorolighetena blev inte ett nytt Ådalen.
Bloggaren tänker: Två godsägare och en vänsterpartist hivar ut socialdemokraterna i kylan.
Ur led är sannerligen tiden.
Men vi kan lita på att Klabbe, i motsats till Kristersson, håller en knivskarp rågång mot sverigedemokraterna – i alla SD’s så kallade hjärtefrågor.
Om det förekommer några oroligheter på min gamla arbetsplats ute på Ågården (Vårdcentrum)låter jag vara osagt. Jag har inte satt min fot där på fem år. Men jag har förstått att undersköterskorna är mycket upprörda över den politik den s-ledda Vård- och omsorgsförvaltningen bedriver. S har valt att slå dövörat till vad gäller de vårdanställdas krav på (bl.a.) vettiga arbetstider.
Den förre ägaren till godset Ågården ville ha diken grävda. Och en grop har uppenbarligen även sossarna grävt. Nu faller de sannolikt själva däri.
”Slankveckan. Så kallades den sista veckan i oktober. Då kunde man se statarna flytta; överlastade vagnar krängande på leriga vägar, flaken fulla av uppstaplade, nötta möbler, frysande barn nerstoppade i silltunnor för att inte ramla av, far på kuskbocken och mor högst uppe på lasset, kanske med blomkrukan, väggklockan eller porträttet av kungafamiljen i ett stadigt grepp.
De färdades sällan lång väg, bara från det ena storgodset till det andra. Deras drivkraft var – enkelt uttryckt – drömmen om ett bättre liv under det kommande året. Kanske fick man en bostad med lite tätare tak, kanske delades det ut sill som inte var halvrutten, kanske var den nye rättaren lättare att tas med?”
Ikväll har Lidköpings kommunfullmäktige fått en ny ordförande. Denne är moderat och äger ett säteri som en gång i tiden var omtalat i statarsammanhang.
I morgon ämnar jag söka mig till Biblioteket för att försöka fördjupa mig i hur statarna hade det på gårdarna i Lidköpingsbygden.
Det kan visa sig vara en skräckfylld läsupplevelse.
Inget av godsen lär ha haft ”statarnas bästa” som filosofi.
Om godsägaren har Lidköpings bästa som målsättning återstår att se.
Man brukar säga att där man bränner böcker, där bränner man snart människor. (Heinrich Heine).
Men man skulle även kunna säga att där man inte läser böcker, där kan det sluta lika illa.
Förr kallades höstlovet för potatislovet. Även om den benämningen var borta under min skoltid fick jag vara med och plocka upp potatisen hos min mormor och morfar under senhösten. Det handlade om en hel åker, och arbetet tog en hel dag, trots att flera släktingar var med och hjälpte till.
Det kändes i ryggen när kvällen nalkades. Men då kunde man plocka fram en bra bok från mormors bokhylla inne på kontoret, t.ex. Godnatt jord.
Läsintresset består, precis som avskyn mot de bruna rörelser som har bokbål på sin (dolda) agenda.
Det finns ljuspunkter i denna mörka tid. Som den härliga upplevelsen vid ett besök på Klostret, och att Kinnekullebanan vid Blomberg har fått helt ny räls. (Den gamla var från 1925).
Ozempic och Wegovy från Novo Nordisk innehåller substansen semaglutid, som egentligen är en behandling för typ 2-diabetes.
Semaglutid imiterar ett hormon, GLP-1, som finns i tunntarmen och magsäcken och som frigörs vid en måltid.
Läkemedlet hjälper personer med typ 2-diabetes att sänka blodsockret när kost och motion inte räcker till – men medicinen, som ges som en injektion, har också visat sig ge en annan mycket eftertraktad effekt: viktnedgång.
Semaglutid påverkar hypotalamus (som styr mättnad och hunger) och dämpar aptiten. Man behöver äta mindre portioner för att stilla hungern och blir snabbare mätt.
Preparatet fungerar olika, beroende på genetiska förutsättningar. En del får effekt både på blodsockret och vikten, för andra sänks bara blodsockret, och vissa går bara ner i vikt.
Dessutom kan medicinen ge biverkningar. Illamående, kräkningar och diarréer är vanliga, vilket kan leda till vätskebrist. Många av de som får biverkningar av läkemedlen vänjer sig dock vid dem efter några veckor.
Novo Nordisk kan räkna med stenhård konkurrens framöver. Eli Lillys kommande läkemedel Tirzepadid liknar semaglutid men stimulerar också receptorer för hormonet GIP, och har i studier visat sig ha ännu bättre effekt på viktnedgång. I en studie presenterad i New England Journal of Medicine tappade mer än hälften av försökspersonerna uppåt en femtedel av sin vikt.
Tirzepadid är ungefär dubbelt så effektivt som semaglutid för viktnedgång.
De nya läkemedlen har så pass god effekt att de är ett bra alternativ till obesitaskirurgi.
Vad skall man med häxor och Halloween till när det har funnits en sådan hemsk skräckfigur som Hoxha?
Utdrag ur Lea Ypis bok Fri, om en uppväxt i det stalinistiska Albanien:
”‘Någonting hemskt har hänt”, sa vår förskolelärare Flora och uppmanade alla fem och sexåringarna att sätta sig på de färgglada trästolar som ställts i en halvcirkel. Det var den 11 april 1985. ”Farbror Enver har… har lämnat oss… för alltid.” Hon yttrade dessa ord som om hon själv höll på att dra sitt sista andetag, som om detta var den sista mening hon skulle lyckas frambringa. Efter det sjönk hon ner på en av de små stolarna med ena handen över hjärtat, som om det gjorde ont, hon skakade på huvudet och drog djupa andetag: in, ut, in, ut. En lång tystnad följde.
Efter kriget skapade han en stalinistisk diktatur som isolerade Albanien från omvärlden. Albanien utropades till världens första ateistiska stat 1967 och införde ett förbud mot religionsutövning 1976. Under Hoxhas styre blev oppositionella och religiösa personer förföljda, en personkult utvecklades kring honom och olovlig utresa från landet kunde straffas med döden. Tortyr, dödsstraff och arbetsläger var ett utbrett bruk. Regimen avrättade minst 5 000–6 000 politiska fångar och hålls ansvarig för upp till 100 000 dödsfall.
Det fanns stränga regler för albanernas livsstil för att på så sätt komma närmare till vad Hoxha ansåg som den fulländade människan – fysiskt och intellektuellt. Morgongymnastik blev obligatorisk. Skägg, långt hår, korta kjolar och slängbyxor accepterades inte.
Hoxhas regim lämnade efter sig 700 000 bunkrar i det albanska landskapet. De var uttryck för den paranoia som betecknade Hoxhas syn på omvärlden.
Bengt Rahms blogg 