Författare: bengan

I slutet av förra året fanns det över 2 600 hundraåringar i Sverige. Det är inte helt klarlagt om vad som avgör hur gamla vi blir, men det finns faktorer som påverkar.

https://www.dn.se/sverige/har-bor-det-flest-100-aringar-i-sverige/

Hämtat ur artikeln ”Här bor det flest 100-åringar i Sverige” i DN:

I början av 2000-talet upptäckte den belgiske demografen Michel Poulain och den italienske statistikern Gianni Pes flera platser på jorden där människor blev ovanligt gamla.

Det rör sig om fem områden – Okinawa i Japan, Sardinien i Italien, Nicoya i Costa Rica, Ikaria i Grekland och Loma linda i Kalifornien – som forskarna kallade för blå zoner. (Forskarna använde en blå penna när de ringade in områdena).

Att många blev så gamla i dessa zoner beror på ett samspel mellan olika faktorer – som ett lugnt liv, sund kost med mycket grönsaker, färska råvaror och sparsamt med kött, samt motion. Det är fler kvinnor än män som kommer upp i de åldrarna, men på Sardinien fann de många manliga hundraåringar. Männen var herdar och gick långa sträckor varje dag.

Det sociala sammanhanget var en gemensam nämnare för de blå zonerna. De riktigt gamla hade något meningsfullt att göra, kanske vakta en get eller passa barnbarnsbarn. Det är viktigt att man känner att man gör nytta.

Henrik Ennart har i en bok från 2013 pekat ut ett område i Sverige som sträcker sig från södra Småland och ner till nordöstra Skåne med ovanligt hög andel hundraåringar.

Fler studier pekar på att den lyckligaste tiden i livet är mellan 65 och 75 år.

Dagens 70-åringar är mindre deprimerade, har mer sex och dricker mer alkohol än tidigare generationer 70-åringar. Medan dagens unga dricker mindre alkohol, har mindre sex och är mer deprimerade än tidigare generationers unga. Man kan nästan säga att 70 är det nya 20!!

Många 100-åringar verkar ha en positiv livssyn. Studier visar att om man är trött på livet så är det den absolut största riskfaktorn för att man ska dö de närmaste tre åren, till och med större än om man hade haft hjärtinfarkt eller cancer. Att vilja leva och vara nöjd med livet verkar vara en överlevnadsfaktor.

Bloggansvarig läste Ennarts artikelserie i SvD när det begav sig:

https://www.svd.se/a/3587b623-a856-43a9-be61-64dd04bc0f6f/okinawa-snabbmat-hotar-aldringarnas-paradis

https://www.svd.se/a/288695ed-b7de-4d36-8007-88a2a7c73850/costa-rica-sex-och-religion-en-forklaring

https://www.svd.se/a/0f28d43f-02b2-453a-aa9f-fe1d067835b8/ikaria-vin-dans-och-en-unik-sammanhallning

https://www.svd.se/a/4237ea9e-a6d0-4014-b843-8dd05c82643d/smalandska-inlandet-den-bla-zonen-i-sverige

https://www.svd.se/a/e334f7c2-b08e-4a67-a776-b47844198387/sardinien-byn-dar-gamla-vardas-som-en-skatt

Och sist länken till artikeln om hur de långlivade äter:

https://www.svd.se/a/b0ca6416-8d7b-493b-8717-1329b754c829/tio-rad-sa-ater-de-langlivade

Ät inte för mycket, ät i huvudsak mat från växtriket, ät många olika sorters vegetabilier, dra ner på socker och vete, ha en egen örtagård, ät det som finns där du bor, drick inte för mycket komjölk, ät fisk och surmjölk och ost, låt magen vila på natten (och ät huvudmålet mitt på dagen – absolut inte på kvällen), och ät tillsammans med andra!

Julia Ravanis har skrivit boken ”Skönheten i kaos” som ska få oss att se fysiken – och dess skönhet – i vardagen.

https://www.svd.se/a/vA0WML/man-kan-forsta-relativitetsteorin-utan-matte

Kvantfysikens universum är oordnat, det bubblar i tomheten, det skapas och försvinner partiklar. I nuläget går inte heller relativitetsteorin och kvantfysikens idéer ihop.

Det som är häftigt med den moderna fysiken är att den är oordnad, vilket gör att den liknar humanioran. Julia Ravanis vill visa att det är vackert med det som är kaosartat.

Ja se tidningar, dä ä mitt liv, dä se!
Läs senaste numret:

https://www.uppvidingetidning.se

Men någon uppvigling av massorna, det ägnar sig denna lilla avisa definitivt inte åt.

Elina Pahnke på Aftonbladet Kultur: Ett annat sätt att leva innebär inte nödvändigtvis en förlust, utan tvärtom – att det finns ett annat, möjligt liv som innehåller mer njutning, mer skönhet.

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/oWXo20/begaret-befinner-sig-i-kris-ekonomin-har-letat-sig-in-i-sjalen

Vicky Canning talar om nyliberaliseringen av sinnet och hur människor trots sina gemensamma intressen har slutat tro att de hör ihop. Nyliberalismens framfart når bortom välfärdens privatiseringar och politikens samarbeten med näringslivet. Den tar sig in i själen, och får oss att glömma att vi i grund och botten behöver varandra.

Vi tror att vi kan finna lyckan i produktionen, det vill säga vårt arbete, eller genom konsumtionen, alltså det andra producerar. När det inte fungerar måste vi få vår nästa fix. Och sådär fortsätter det i all oändlighet, eftersom kapitalismen inte bara säljer varor, utan också profiterar på att vår längtan aldrig mättas till fullo.

Men än har inte hela hjärtat sålts ut till vinstintressena. I boken ”The Care Manifesto: The Politics of Interdependence” skriver författarna i The Care Collective om hur vi kan återupptäcka omhändertagandets kraft. En av de politiska förändringarna som måste ske handlar om att demokratisera demokratin, skriver de. Alltså, för att känna sig som en del av samhället måste samhället också erbjuda en större delaktighet än att låta avgörandet falla på valdagen var fjärde år. Individualismen kan byggas bort – genom att vi skapar institutioner för kollektivets bästa, i stället för näringslivets vinning.

En och annan bula får man allt räkna med, vare sig det handlar om ett stort tabberas i Katthult eller ett något stillsammare dylikt, t.ex. det som gick av stapeln i samband med firande av en 70-åring i det gamla ålderdomshemmet i Älghult!

Vad är det att leva ett gott liv? Går det att tänka sig att den livsstil som dominerar i välbärgade samhällen har negativa konsekvenser för andra saker än ­klimatet?

För själen, till exempel, som Elina Pahnke nyligen skrev om i Aftonbladet Kultur. Att ett annat sätt att leva inte nödvändigtvis skulle behöva innebära en förlust, utan tvärtom – att det finns ett annat, möjligt liv som innehåller mer njutning, mer skönhet.

Den brittiska filosofen Kate Sopers bok ”Post-growth living. For an alternative hedonism”: Samtidens fixering vid arbete och konsumtion, skriver hon, är puritansk och självförnekande. Den gör människor olyckliga, sjuka, stressade, desillusionerade och ensamma.

På Göteborgs-Postens kultur­sida skrev Mikaela Blomqvist nyligen om just Houellebecqs kort­roman ”Lanzarote”, där ett annat vanligt inslag i den samtida välbärgade tillvaron står i centrum: vardagsflykten i form av en semesterresa utomlands. Vad är det, frågar Blomqvist, som föder längtan att resa bort? Mikaela föreslår att den som söker en varaktig väg ut ur vantrivseln gör klokast i att stanna hemma.

För att bli lyckliga, menar Kate Soper, måste vi revolutionera vårt sätt att tänka på överflöd: om vi i dag lever med ett överflöd av saker, skulle vi i framtiden i stället kunna leva med ett överflöd av tid.

Då kunde också resandet, själva handlingen att förflytta sig, bli en källa till njutning. I ”På spaning efter den tid som flytt” skriver Marcel Proust om hur det väsentliga nöjet med en resa är att göra skillnaden mellan avresa och ankomst inte så omärklig utan tvärtom så djup som möjligt, ”att känna den i hela dess vidd”. (Vilket man verkligen gör om man som ansvarig för denna blogg föredrar att resa med tåg).

Kate Soper anför att det kan vara nog så omvälvande att resa ett förhållandevis litet geografiskt avstånd. Och i ett liv med mer tid än saker får känslan av att stå i förbund med världen utrymme att fördjupas.

Den långsamma livsstil Kate Soper beskriver innehåller givetvis också sorg och lidande. Alla liv gör det. Men man ska akta sig för att låta den olyckliga kärleken till sitt nuvarande sätt att leva stå i vägen för sökandet efter ett annat.

https://www.svd.se/a/v50GyX/ulf-kristersson-har-fel-om-klimatlivsstilen

Den uppfattningen delas av många, bl.a. skribenterna på dagens insändarsida:

Kommunen svarade mig på detta sätt:

Jag vill tacka alla som har gratulerat mig på födelsedagen!! Och några foton till har jag vaskat fram. Det är Anne, Jakob och Johan Philip på Vidinge Gård som har tagit dem. Först några hågkomster: Min mamma brukade ofta säga att ”nu är vi hemma med halmen”. Och det vi faktiskt, Anne och jag. Min pappa sa istället, och alltför ofta: Sträck på dig Bengt!! Du kan ju inte se ut som en hösäck!! Det är upp till betraktaren att avgöra om detta krav är uppfyllt, men jag brukar göra mitt bästa! Sista fotot visar några som verkligen älskar hö.

Men någon cowboy är han då rakt inte!!