Författare: bengan

Lydia blev Syster Ansgaria i 28 år, för att därefter återgå till att bli en vanlig Svensson.

Norra Skåne har en läsvärd artikel om hur detta gick till

https://www.nsk.se/2019/11/20/lamnade-klostret-mitt-livs-svaraste-beslut/

Synnerligen goda arbetskamrater på besök i Stenhammar!

Jag har nog jobbat med det här gänget i närmare hundra år, om man nu törs säga så när kvinnor är inblandade.

Hur jag kom fram till hundra år får ni själva försöka räkna ut.

Foto: Anne

”Villalia” – det uttrycket kommer från Bengt Karlkvist som har berättat att så kallades uppförsbacken vid Liden för 50 – 60 år sedan. Självklart går det även att ta sig nedför, om man så önskar.

Vätebomben och neutronbomben känner jag till. Men i den bok jag nu läser, ”Undergångens skuggor”, dyker även begreppet koboltbomb upp.

Antagligen har inga sådana bomber tillverkats men de skulle kunna utgöra det ultimata domedagsvapnet.

Teoretiskt kan ett kärnvapen kryddat med kobolt skapa ett dödligt moln av damm, ett moln som med hjälp av vindarna kan sprida sig tills det täckte hela jordklotet – och leda till att allt mänskligt liv utplånas.

Funktionen hos en sådan bomb skulle baseras på att vid detonation blir kobolt utsatt för radioaktiv strålning (neutroner) som skulle göra materialet extremt radioaktivt under många år, detta till skillnad från vanliga kärnvapen där det värsta nerfallet försvinner inom några veckor eller månader.

I filmen Dr Strangelove lär koboltbomben ha figurerat (foto Wikipedia):

Jag har för mig att filmen var en dundersuccé, med strålande skådespelarinsatser, av bl.a. Peter Sellers.

Visst ser det inbjudande ut med kaffeskylten på stationsbyggnaden i Murjek.

https://jvgfoto.se/dagens-bild/2019/11/18/

Man kan även bläddra fram andra dagars bilder med hjälp av de små pilarna uppe till höger, alternativt att gå in via Bildkalender.

Oroa er inte – något foto på avgångstavlan vid Lidköpings Resecentrum lär ni inte råka på!

Jag vill rikta ett tack till NLT’s redaktion för publiceringen av insändaren om den sönderslagna avgångstavlan vid Resecentrum.

Nu väntar vi på att det skall ankomma en godtagbar förklaring till sakernas tillstånd.

Näten vittjas ute på Kinneviken, i höjd med Vänerblick.

Jag tänker på alla de människor som har fått en bostad i ett särskilt boende – avsett för dementa eller för helt ”vanliga” senila.

Ofta måste dessa människor flytta på sig, inte för att de själva vill utan för att cheferna inom vård och omsorg skall få utlopp för sitt behov av att visa makt och handlingskraft, helt enkelt att kunna leverera.

Det stora äldreboendet Ranliden, där mina föräldrar bodde, skall avvecklas. De som har sin bostad där tvingas nu att bryta upp och flytta till andra boenden.

I min hemkommun skall ett äldreboende förvandlas till ett demenscentrum. Helförvirrade dementa flyttas under projektets genomförande, likt schackpjäser, kors och tvärs genom staden.

I Skåne har vi en mycket gammal närstående på ett äldreboende. De styrande vill stänga enheten. Men hen som bor där och som vi känner (faktiskt den enda som finns kvar på enheten) vägrar att flytta. Beundransvärt!!

Allt vackert tal om trygghet, kontinuitet, kvarboendeprincip, kontaktmannaskap, Guldkant!! osv. osv., allt detta är uppenbarligen bara tomma ord från våra politiker och höga tjänstemän.

Jag tänker att vissa av de höga cheferna (det gäller faktiskt överallt i samhället) kan ha en släng av en mycket allvarlig sjuka som beskrivs närmare i SvD nu i helgen. Några av huvudsymtomen:

Känslokyla och oförmåga att bry sig om konsekvenserna av sitt beteende
Extrem stresstålighet och djärvhet
Talförhet och charmighet

Det är några av de drag det gäller att se upp med.

CV och anställningsintervju säger en sak. Verkligheten ger en helt annan bild. Det har många vårdbehövande och deras anhöriga bittert fått erfara.

Man skall vara hård mot de hårda, särskilt mot sådana individer som visar prov på grav hänsynslöshet mot gammalt folk.

Gamla människor flyttar man endast på vitalindikation. Då handlar det enkom om eldsvådor eller annan blåljuskörning, inte för att några chefer ägnar sig åt moraliskt vanvett, eller galenskap utan vanföreställningar (som man sa förr i världen).

”Bakgrunden är ett antal resor som Handberg – ibland tillsammans med fotografen Arne Tribukait – gjort i Baltikum under de senaste femton åren. Med GPS:n påslagen har han utövat en handfast form av samtidsarkeologi och spårat upp de mer eller mindre sönderfallna ruinerna av de kärnvapenbaser som Sovjetunionen byggde upp i sin västliga utkant: ett trettiotal övergivna och övervuxna platser – med namn som Rakvere, Sänna, Lilaste, Sinole, Taurage – i de estniska, lettiska och litauiska skogarna.

Och resan utvecklar sig till en både bildlig och bokstavlig nedstigning i underjorden – ned i de silos, där den högteknologiska dödens verkstäder bredde ut sig och där de tio, femton, tjugofem meter långa raketerna stod och väntade på att bestyckas med sina kärnspetsar och avfyras mot avlägsna kontinenter med en hastighet på 7 kilometer per sekund. För att sedan slå ned med en förödande kraft – tio, hundra, tusentals gånger större än den som drabbade ­Hiroshima år 1945.”

https://www.svd.se/resa-till-undergangens-ramper

Nu har jag lånat den, boken ”Undergångens skuggor”.

De var rustade för den stora smällen, både baserna med kärnvapen och de människor som var satta att sköta dem, människor som var övertygade om att missilerna skulle komma till användning.

”Tack vare” klimatförändringarna har Zikaviruset fått fäste på Rivieran. Tre personer har insjuknat. Men endast 20% av de som har smittats uppvisar några symtom.

https://www.folkhalsomyndigheten.se/smittskydd-beredskap/smittsamma-sjukdomar/zikavirus/

Om en gravid kvinna smittas ökar risken för svåra hjärnskador (som mikrocefali), inte 40% utan 40 gånger!

En gravid kvinna kan alltså ha dmittats, utan att ha en aning om det.

Myggor råder det ingen brist på och man får förmoda att viruset kommer att dyka upp lite varstans längs Medelhavets stränder, ja faktiskt överallt i de länder som omgärdar detta hav.

Nu finns det, armbandsuret med det besynnerliga namnet ”Mitt älskade Sverige”.

https://www.bradford.se/mitt-aelskade-sverige.html

”Fosterlandskärlek i sin bästa form: armbandsuret för varje svensk”.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.

I mitt fall följs tidens gång med min fars gamla armbandsur. ”Mitt älskade Sverige” lär aldrig hamna runt min handled. Att min far skulle ha burit uret med det besynnerliga namnet är lika osannolikt som att en asteroid skulle dimpa ner i Pankasjön.