Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Jag har just lyssnat färdigt på ljudboken Linnés arvinge. Och det var en fantastisk upplevelse.
Kapprakt* erbjuder en recension av boken, samt ett litet porträtt av författaren Samuel Åhman som delvis är uppvuxen i Lundsbrunn (där handlingen utspelar sig):
* Kapprakt är litteraturvetaren Anders Larssons blogg
Några av träden i Villalia i Stenhammar är dödsmärkta.
På måndag kommer motorsågen. Massbilismen kräver sin tribut.
Och trantittarna finns varken på Trandansen eller annorstädes.
Läs vad Göran Greider har att anföra på Aftonbladet Kultur. H5N1-hotet går inte att ta med en klackspark:
Postvagnen är SJK’s medlemsforum. Några medlemmar har skrivit om bakgrunden till detta anrika järnvägshotells konkurs:
”Det är över 11 år sedan som Arne och Anita Fritsell efter 35 år lämnade över rodret till Marita Johansson som förtjänstfullt renoverade det mesta och hotellet fick en ny storhetstid med fullt hus, temakvällar mm. Prisnivån i restaurangen närmast dubblades och kanske att detta skrämde bort en del, främst kvällsgäster. Marita höll ut några år men nya ägare tog över och restaurangen blev asiatisk, även om man behöll luncherna med husmanskost ett tag. Restaurang Matsuya hade inte en chans mot utmärkta japanska Khaan tvärs över gatan och Matsuya stängde redan innan pandemin. Efter det så tror jag inte att man har haft matservering i huset. Har inte hört så mycket om tiden efter pandemin men det har nog varit en rätt anonym tillvaro på hotellet. Har sett en och annan hotellgäst som kommit och lämnat huset.”
”På Booking.com finns det vissa klagomål på hotellet.
Snålt med personal, ofta ingen, incheckning via kodlås, frukost sköts av en person. Under lågsäsong serveras ingen frukost på hotellet, man får gå till Systrarnas café 100 meter bort.
Ganska dyrt för denna låga personaltäthet, cirka 1200 exkl frukost.
Buller från tågen.”
https://www.booking.com/hotel/se/hotell-ranten.sv.html
Hotell S:t Olof är bra mycket bättre (en riktigt långlänk):
Min mor jobbade på bokbinderi – från det att jag började skolan och ända fram till dess att hon pensionerades.
Då och då tog hon hem någon av de böcker hon hade bundit. En av dem var ”Jag lät ej hoppet fara”.
Och i förra veckan fick jag se att NLT har skrivit om Elsa Johanssons bok. I depeschkontorets skyltfönster visas nämligen alltid förstasidan av tidningen, som den såg ut för exakt 50 år sedan.
Boken handlar om den ”vård” Elsa erhöll på Ryhovs sjukhus. Hon var som ung flicka intagen där i flera omgångar, från slutet av 30-talet och till början av 40-talet. Förhållandena på detta (och många andra mentalsjukhus) var rent ut sagt fasansfulla på den tiden.
Redan som barn fick man rysningar, bara man hörde sjukhusnamn som Restad och Ryhov.
Nu för tiden är det mer bristen på platser på psykiatriska kliniker som är problemet – och att många med svårare psykisk sjukdom inte får den vård och omsorg (inklusive ett tryggt boende med tillgång till utbildad personal) som de är i behov av.
Och detta är fullständigt skandalöst!!
Det är bara i valrörelser som frågan lyfts av rösthungrande politiker. Efter valet är ”engagemanget” som bortblåst.
Min morfar Simon emigrerade till Amerika 1903, och exakt datum när han lämnade Velinga finns angivet i Församlingsboken.
Men när han återkom året därpå saknas det exakt datumangivelse. Det står bara 04.
Det finns dock en ytterligare sökväg och det är ”Svenska folkmängdsredogörelser” där emigranter och immigranter finns registrerade (fr.o.m. 1875).
Prästerna i de olika församlingarna skickade årligen in dessa uppgifter till myndigheterna.
Redogörelserna finns att hämta på Riksarkivet.
Jag söker då på Velinga och hittar lätt Simons emigration 1903:
Men bland återvändarna 1904 finns han inte med:
Kan ha ha upplevt det som skamfyllt att återvända så snabbt, något som kanske gjorde att han inte anmälde sin återkomst till kyrkoherden i Velinga, utan ”smet in bakvägen”?
Jag tycker att Simon fattade ett klokt beslut som återvände så snabbt.
Velinga är (och har alltid varit) en bra mycket bättre plats att bo på än ”svenskstaden” Chicago!!
Och givetvis längtade han även efter mormor Lisa som ju bodde nästgårds där i Velinga🙂
Talla inte på våra skogar och grönområden!!
Läs vad denna av stor klokskap präglade insändarskribent har att anföra:
Fram till den stora psykiatrireformen på 1990-talet bodde och behandlades människor med psykiska sjukdomar på de stora mentalsjukhusen. Självklart var det inte värdigt att sex personer delade en stor sjukhussal och enbart betraktades som patienter och inte som individer med sina styrkor och svagheter. De hade inget eget handlingsutrymme och inget eget ansvar. Medicinernas starka biverkningar gjorde många oförmögna att ta hand om sig själva, än mindre att arbeta.
Men allt var inte bara mörker på de stora sjukhusen. Där var en tillvaro som gav patienterna ett sammanhang, trygghet och en känsla av att vara behövda. Patienterna skötte trädgården och andra sysslor, var med och lagade mat och de gjorde gemensamma utflykter.
Intentionerna var goda med psykiatrireformen, men förändringarna drevs för långt. Sett i backspegeln blev genomförandet förskräckande dåligt och uppföljningen dessvärre obefintlig.
https://www.svd.se/a/vexvjB/nalin-baksi-psykiskt-sjuka-far-illa-efter-psykiatrireformen
Myndigheterna vill sända ut ett viktigt meddelande när något riktigt farligt är å färde. Men alla tyfoner som skall sända ut Viktigt meddelande är inte igång, som den i Stenhammar där vi är bosatta.
Man kan fråga sig varför. Det kan väl knappast bero på att det bor många JAS-piloter här uppe i Stenhammar, piloter som skall försvara landet om ryssen nalkas.
Men kanske är det helt enkelt så att vår Hesa Fredrik har tappat rösten.
Bengt Rahms blogg 