Den här affischen om trafiken på de smalspåriga järnvägarna i Västergötland är från 1948. Jag hittade de uppe på vinden. Den kan från första början ha tillhört min farfar Gunnar.
Dessvärre hade våra rikspolitiker inte tillräckligt med folkvett för att se till så att banorna fick leva kvar. Omkring 1960 försvann t.ex. tågen från Lidköping mot Skara och Skövde. Tågtrafiken via nuvarande Naturum Hornborga försvann i samma veva.
Jag har faktiskt rest med tåget mellan Stenstorp och Skara. Det torde ha varit i slutet av 1950-talet. Antagligen skulle någon moster, morbror eller faster hälsas på.
När naturintresset kom smygande var banan redan nedlagd så det blev till att cykla till Fågeludden istället.
Jag tänkte på det idag hur urkass många i våra krokar av Skaraborg är på att åka kollektivt. På lokalbussen är vi oftast runt fem passagerare, samtidigt som gatorna är fullproppade med dieselbilar (och bränslepriset är rekordhögt).
Många av passagerarna på bussen till och från Sjölunda brukar komma från vår bostadsrättsförening – Lidköpings blå zon, vårt Okinawa.
https://www.svd.se/a/3587b623-a856-43a9-be61-64dd04bc0f6f/okinawa-snabbmat-hotar-aldringarnas-paradis
På sådana platser bor människor som präglas av: Sund mathållning, den fysiskt aktiva livsstilen, de sociala nätverken, känslan av mål och mening och att äldre respekteras och behåller en viktig funktion i samhället. Och de som lever i en blå zon blir ofta ruskigt gamla.
Och blåzonsfolket har vett att ta bussen – där gratisbiljetten inte bara gäller i blå zon, utan i nästan hela Västra Götaland!!
Är det något utöver det redan nämnda som präglar de blå zonerna så är det människornas innehav av klokskap! Med något enstaka undantag…
