Månadskarlen i Kvarteret Ceres

Jag vet inte om jag har stött på begreppet månadskarl tidigare. Men i Bo Stensons bok ”Livet i Lidköping och på Kållandsö vid 1900-talets början” dyker det upp en sådan, boendes i Kvarteret Ceres vid Nya stadens torg i Lidköping. Där fanns även en bodkarl och en mathämterska.

Vad gör då en månadskarl?

MÅNADSKARL. [jfr östsv. dial. månadskarl, statkarl] eg. o. urspr.: arbetskarl som är anställd per månad; särsk. (i västra Sv.) om gårdskarl. 

På 1780-talet hade samma kvarter bebotts av en framåt tysk provincialmedicus, assessor och doctor Johan von Colin. Vid den tiden bodde där även en Carduansmakare.

På en annan sida av torget huserade apotekare Caspar Sasse. Företrädaren hade haft dålig förtjänst på sina läkemedel. För att dryga ut sina inkomster sålde han även brännvin och specerier.

Apropå dåtidens höga födelsetal: Det behövdes det inga högavlönade tjänstemän för att ordna detta med tillväxt. Den fixades ändå – i sänghalmen.

Måhända att en och annan månadskarl var inblandad, särskilt om denne hade koll på när i månaden ägglossningen beräknades äga rum.

Betänk även att Ceres var romarnas version av sädesgudinnan Demeter i den grekiska mytologin.

Lidköping växer, men skogarna krymper

Den där tillväxten vad gäller befolkningen utgörs mest av motorfolk.

En sak är dock säker. Skogarna krymper och det i en rasande takt, något som illustreras av det månlandskap som framträder på bilden här ovan – ett månlandskap som våra lokala politiker har godkänt, med ett rungande ja.

När Palme var statsminister brukade några anförvanter sätta ett svart kryss på de tidningsfoton där han medverkade. Något sådant skulle bloggaren aldrig ha tagit sig för. Han beundrade den intellektuella socialdemokrati som styrde landet under många år – med företrädare som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson.

Men när bloggaren blir varse det dagens socialdemokrater hittar på (på det lokala planet) – då kommer pennan fram, och krysset är ett faktum.

Snacket om Hållbarhet är en pappersprodukt, måhända tillverkad av något av de tusentals träd som varje år offras på tillväxtens heliga altare. Engagemanget saknas. Fernissan är tunn, blott pliktskyldigast påstruken

I den i dagarna befriade staden Bucha har ryssarna låtit mörda alla män

Staden har cirka 40.000 invånare. Människor ligger mördade på gatorna, bakbundna. En massgrav har hittats. Nu kommer det uppgifter om att ryssarna har låtit avrätta alla män (18-60 år).


Vad gäller Rysslands framfart i Ukraina måste vi våga se sanningen i vitögat, hur hemsk denna sanning än är. Och den fruktansvärda verklighet som är ukrainarnas kan också bli vår, särskilt om vi inte förstår vad det är som pågår.

Vi har en svensk partiledare som har medverkat flitigt i Russia Today. Men dimridåerna är redan utlagda.

Och många svenskar är ju lika korkade som ryssar. De tror på vartenda ord som ledaren hasplar ur sig.

Världsförbättrare bör för hålla sig nere på gallstranden

I Folke Dahlbergs sista diktsamling ”Havet slutar” finns dikten ”Hedersledamot”, månne ett exempel på ”de obotfärdigas förhinder”:

Jag skulle hålla tal till en nation

men kunde inte när det kom till kritan

och det berodde inte på min lyssnarskara,

skogsensamhetens blygsamhet, offentlighetspanik

snarare på skador i min uppsyn. Så förberedd

som jag var denna gång har inte många varit.

I manuskriptet fanns det små och stora rop

på mänsklighet som borde vårdas bättre,

och där fanns svidande kritik på kommunalbesluten

på utebliven hjälp till de eländiga i landet

och krav på bättre gallstrandshamnar.

Dagen före talet gick jag upp på taket

på huset i en bygd som sjunker för att rätta

några tegelpannor. Den svåra stormen i november

härjade med dem.

På steget ner förlorade jag taget och försvann

fort som en tanke på den goda jorden. Jag krossade

musklerna i kinden.

Så kunde inte världsförbättrarn, antivåldets predikant

stå och tala när det fanns ett obekräftat rykte

att han varit bråkig och besvärlig när han drack.

Några kommentarer och personliga tankar:


Offentlighetspanik torde vara liktydigt med scenskräck, något som bloggaren har plågats av alltsedan unga år.

Det betyder inte att sådana som han inte har något vettigt att förtälja.

Nu blir det istället de som njuter av att tala som får sista ordet, de extroverta, de som inte har särskilt mycket att komma med.

Det är inte undra på att det ser ut som det gör i samhället, ity när de som saknar djup bestämmer, väntar avgrunden.

”Men en inställd spelning är också en spelning”, som Ulf Lundell sagt.

Genom vattenåren för oss till Fjuk

Boken om Folke Dahlbergs liv och verk, ”Genom vattenåren” har fört mig till flera av de öar som var centrala i hans liv – som Kykogårdsön, Stora och Lilla Röknen – och nu vid dagens slut – till Fjuk, belägen mitt emellan Karlsborg och Motala.

Det är en gammal fyrö som automatiserades redan 1910. En originell ingenjör flyttade dit 1914. Han hette Erik Zetterblad, och kom att stanna till sin död 1966.

Denne ”enslingen på ön” bodde i en gammal kiosk som han fraktat dit från Motala.

Fjuk är egentligen tre öar. Vid lågvatten är det lätt att förflytta sig mellan dem.

”Från världens strid och ävlan drog han sig undan till ensamheten på Fjuk, där han i stilla förnöjsamhet tillbringade mer än femtio åt av sitt liv”.

Så står det på en minnesplatta invid fyren.

https://fyr.org/wiki/index.php/Fjuk