På hemfärden från bokåterlämningen passerade lokalbussen (med bloggaren som enda passagerare) en poliskontroll. När vi hade hunnit ytterligare ett stycke och befann oss på Plastgatan bromsade föraren (en etniskt svensk person) in, öppnade sidofönstret och varnade föraren i en mötande buss för den pågående polisiära aktiviteten.
Nu vet jag ju att förare i den mötande bussen är en synnerligen laglydig medborgare som aldrig överskrider gällande hastighetsbestämmelser. Däremot for vår buss iväg med en rasande fart, ja det var nästan så att det slog gnistor om elmotorn.
Undrar om det ingår i Västtrafiks regelverk att de anställda skall varna för poliskontroller? De som färdas kollektivt vill absolut att de som håller i rattarna skall hålla sig till Svea rikes lag. Det vill givetvis även alla oskyddade trafikanter, de som kan råka riktigt illa ut när fartdårarna kommer dånande.
Kunskapen om att man kan få pankreatit av samma typ av läkemedel är näst intill obefintlig. För ett par år sedan frågade jag en kirurg om detta men han var som ett levande frågetecken. Men så här skrev GP redan 2005:
Det är inte precis SCB som ligger bakom den här mätningen, utan Bengt Rahm.
Bloggaren har nämligen tagit sig för att räkna vad slags fordon som passerar gamla Lidenområdet i riktning stadens centrum. Mätningen utfördes lite före åtta en vardagsmorgon.
Av 10 fordon utgjordes 4 av mopedbilar, 2 var Epa-traktorer (i lyxklass) och i resterande 2 fall handlade det om vanliga personbilar.
Ett dystert facit som stärker bloggarens uppfattning om att det bor mängder av bortskämda överklassungdomar i Övre Stenhammar.
Fenomenet mopedbilar har även avhandlats i ett tidigare blogginlägg:
Igår fick bloggaren vetskap om att det har startats 15 nya klubbar för Fältbiologer i landet under pandemin. Att Lidköping inte finns med på den listan kan säkert de flesta räkna ut.
När bloggaren flyttade hit i mitten av 70-talet deltog han i en kurs om mossor och lavar uppe i Råda, anordnad av Fältbiologerna. Den plats där exkursionerna ägde rum är borta sedan länge, och koordinaterna står numera att finna i Råda Sands fruktansvärda grusgrop.
Betongsosseriet har tagit över och blandar uppenbarligen sand och makadam, dagarna i ända. Det är väl sådant man brukar benämna grusade förhoppningar.
Kompisparet har varit på besök i den bygd där de (liksom jag) har djupa rötter. Jag tar mig friheten att lägga upp det fina foto de har sänt oss:
Fokusera på bänken. Läs vad där står skrivet. Begrunda innebörden. Du står vid ett vägskäl. Välj gärna enkelhetens, förnöjsamhetens och tacksamhetens väg. Det vägval som ger det största av liv, och det högsta av liv.
På Facebook har jag hittat ett tidningsurklipp (ur FT) från 1966. Min bror (i mitten på den övre bilden) gick då i Realskolans sista årskurs och jag gick i Realskolans andra årskurs.
Det är intressant med lärarna på det nedre fotot.
Adjunkt Curt D. Johansson var min lärare i engelska på gymnasiet, oerhört sträng men även hyllad för sin fantastiska lärargärning, bl.a. av regissören Marianne Ahrne. Curt D. använde aldrig aga men han berättade hur det gick till i hans skola. Då kunde en lärare lyfta en elev i båda öronen, så att denne lättade från golvet. Sådana historier gjorde att vi elever satt som levande ljus i bänkarna, trettio minst sagt förskrämda sådana.
I mitten på fotot står Erik Persson, min lärare i svenska på gymnasiet. Han kom från Helsingborg där han bl.a. hade ägnat sig åt boxning. Men så kom moderaterna in i hans liv och han fick därigenom på något för mig oförklarligt sätt en nystart i livet och började studera till gymnasielärare. Vi har faktiskt gått en rond , Erik och jag. Det gjorde vi i Rom under den kulturresa skolan ordnade under sportlovet 1971. Ronden gicks inte i boxarringen utan på Roms barer. Jag lär ha vunnit, trots att jag åkte på en riktig knock out. Det blev faktiskt startpunkten för ett nyktert och städat liv för bloggaren, dock med några återfall.
Till höger står lektor Bengt Ulf. Jag har aldrig haft honom som lärare men han är ändå den av alla lärare som har betytt allra mest för mig. Jag var kompis med hans son under hela skoltiden, dvs i 12 år. Och eftersom lektor Ulf undervisade i Biologi och jag fick följa med familjen på många utflykter (kring Hornborgasjön och till Bohuslän) kom jag till insikt om hur viktigt det är att värna naturen och miljön.
Vad gällde lärarnas löner på den tiden detta begav sig så hade jag en helt annan uppfattning än den de SACO-ansluta lärarna representerade. I mitt hem var det LO som gällde. Och det var en himmelsvid skillnad på lönen för en SACO-ansluten och den för en LO-medlem. Den skillnaden blev alla arbetarbarn varse när de kom upp i skolåldern.
Det är sådant som gör att man aldrig sviker sin klass, oavsett vilken undermålig politik sossarna än för.
Men i dagens läge skulle jag gärna se att lärarna fick ett rejält lönelyft. Det är de väl värda, inte minst med tanke på de otroligt påfrestande föräldrar de har att handskas med i sitt dagliga värv.
Norra Skåne har ett reportage om när M mätte hastigheten i en gatukorsning i Hässleholm.
Visst är det skrämmande siffror. Att männen är de som är mest korkade förvånar nog ingen. Obs att det är en korsning där många fotgängare och cyklister rör sig:
Tro inte att resultatet är unikt för Hässleholm. I motorstaden Lidköping är bilisterna definitivt ännu värre!
Långt före pandemin köpte jag aktier i det Lundabaserade läkemedelsföretaget Cyxone. Att riskera sitt sparkapital för att stödja forskningen vad gäller att få fram nya läkemedel mot RA och MS är väl använda pengar.
Men inte nog med det. Cyxones preparat kan visa sig ha god effekt för att förhindra de cytokinstormar som hotar livet på en del Covid-patienter. Detta är något som har väckt EU’s intresse:
Det här är ju helt fantastiskt. Via olika webbkameror kan vi få följa vårens framsteg i landet. För en stund sedan såg vi en kråka, hoppandes uppe i Abisko, antagligen nära Vuolep Njakajaure där vi grillade korv med barnen i mitten av 80-talet. Och det blev definitivt inte sämre av att det passerade ett malmtåg i bakgrunden.
Tempot i det här programmet är så långt man kan komma från det i det smått hysteriska ”Efter fem” på TV4. Där riktigt snubblar programledarna över orden, i sina idoga försök att göra hönor av fjädrar och koka soppa på spikar.
I ”Mot ljusare tider” får man se både fåglar och fjädrar, utan imbecilla reklamavbrott.
Föreställ dig hur det känns att varken kunna prata eller gå därför att du inte får luft och att läkaren säger att allt ser normalt ut i undersökningarna och att problemet sitter i huvudet och inte i kroppen. Du lider bara av ångest.
Efter nio månader kom vändpunkten för den 31:åriga Jasmine Hayer. Hon fick kontakt med William Man, en lungspecialist som arbetar med patienter med postcovid vid Royal Brompton Hospital. Hon genomgick bland annat en specialiserad lungundersökning, en så kallad VQ scan. De nya undersökningarna visade att hon hade vätska kring hjärtat och att hon flera blodproppar i lungorna.
När sars-cov-2 dök upp tog det månader innan Folkhälsomyndigheten begrep att det var allvar. Följderna av det ”antialarmistiska förhållningssättet” tänker jag inte fördjupa mig i det här sammanhanget.
Men en sak måste vi kunna kräva av FHM och Socialstyrelsen. Det handlar om att det är dessa myndigheters förbannade plikt att se till så att all sjukvårdspersonal tar de som söker för postcovid-symtom på fullaste allvar. Och det är verkligen inte att kräva för mycket med tanke på hur myndigheterna betedde sig i inledningen av pandemin.
Bengt Rahms blogg 