Den som har satt upp den här skylten är ett gott föredöme för alla som har förmånen att ha en liten täppa

Kan innehålla spår av sanning, med inslag av humor, samt ett inte ringa mått av rena överdrifter.
Den som har satt upp den här skylten är ett gott föredöme för alla som har förmånen att ha en liten täppa

Foton på Brita Elisabet Johansdotter och maken Per Gustaf Andersson (se föregående inlägg).
Hon föddes på Vädbäcken i Härja 1823, han på Stora Älgarås i Daretorp 1820. Så småningom hamnade även han på Vädbäcken.


En förklaring till varför jag inte tillhör ateisternas dystra skara är Sven Darell. Han var den siste av alla de präster från mitt släktträd som härjade i Härjatrakten under 1600-talet och 1700-talet.
Dareliussläkten är det officiella namnet, men efternamnet kom att variera något mellan generationerna.
Sven Darell var morfarsmorfar till min morfar Simon och morfar till Per Gustaf Andersson, häradsdomare i Vartofta-Dimbo tingslag, som var min morfars morfar.

Men det var inte min morfar Simon utan mormor Lisa som lärde mig en bön när Kubakrisen var som djupast och kärnvapenkriget stod för dörren.
”Gode Gud bevara oss för krig och svår tid”.
Den bönen är lika aktuell idag med alla de monster (mkt lättkränkta!) som styr och ställer i Jordens länder.
Morfar skulle alltid lyssna på Högmässan på Radio på söndagar kl.11.00. Då satt han i fåtöljen inne på kontoret, bredvid apparaten, och sov så himla gott.

Med knäppta händer!
Och när han vaknade knackade han säkert till på barometern. Det var viktigt att veta om han kunde ge sig ut och stäcka klöver, hugga ved eller (vid begynnande lågtryck) kanske ägna sig åt att nacka en gammal höna.
Besked till alla de som undrar varför upprustningen av Kinnekullebanan i riktning Lovene inte fortsatte nu i sommar (som det var bestämt):
https://www.postvagnen.com/sjk-forum/showthread.php/14761-Sp%C3%A5rbyte-Kinnekullebanan
Så här såg det ut när de två första kilometrarna fick högsta tänkbara standard i juli 2019:

Varken journalister eller politiker har engagerat sig i fördröjningen.
Så lyder titeln på Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2003.

Det skall bli intressant att ta del av den idrottskritik som framförs i boken. Att dela åsikterna rakt av har dock sina uppenbara risker.
Att först reta upp husbilsägarna och därefter ge sig på den av folkmajoriteten så omhuldade idrotten lär inte ske ostraffat.
Först måste jag läsa ut en seg dansk deckare. Sedan får jag ge mig i kast med idrotten, men självklart utan bruk av danska skallar.
Det här med Husbilar och ägarnas krav har gått för långt. Tänk om varje hushåll på Jorden skulle vräka sig i en resurstärande husbil. Det är inte svårt att inse att det är fullständigt ohållbart.
Och sedan skall de ju ha någonstans att ställa sina stora åbäken.
Det är inte alltid det ser lika idylliskt ut som här i Tyskland (Wikipedia):

Men det finns alternativ. Dit hör cykelsemester, gärna kopplat till tågresande, om semestern skall firas på annat håll.
Det finns bra tillverkare av lådcyklar (för spritkök och övrig packning), som de cyklar som kommer från Gamla Enskede.
Och jag går ju tusen gånger hellre in i en cykelaffär än kliver in hos den där Husvagn-Svensson.
Nu i sommar har det faktiskt uppdagats att jag är släkt med den kände, men dessvärre framlidne, cykelhandlaren i Falköping, Holger Carlsson. Släktforskandet har lett fram till att jag är bryllingbarn till denne Holger som faktiskt har sålt en brun Världsmästarcykel till mig i början av 70-talet. När denna cykel så småningom hamnade i Lidköping och lånades av min ena dotter för en tur till torget en lördagskväll, ja då kan ni säkert räkna ut vad som hände. Lidan befann sig på lämpligt ”kastavstånd”…
Om denne Frukt- och grönsakshandlare Albin Karlsson från Torbjörntorp var släkt med mig låter jag vara osagt, men håll med om att det går att använda cykel till många sorters transporter:

Foto Falbygdens museum
Ett uttryck vi bör ha med oss genom livet är ”Pro bono”, dvs att oegennyttigt arbeta för det allmännas bästa. Det gör man definitivt inte genom att skriva insändare och tjata om behovet av helstolliga ställplatser. Men måhända att den som bönar och ber om fler cykelvägar (i åtminstone det fallet) lever upp till begreppet Pro bono. Och det gjorde definitivt Holger Carlsson i Falköping, min nyfunne släkting!!
För att underlätta mitt släktforskande i Family Tree DNA, Ancestry, My Heritage och Riksarkivet har jag tagit mig för att lista de gårdar där min mormor Lisa och min morfar Simon har bott:
Morfar föddes på Moledet Velinga
Mormor föddes i Mossagården Velinga
Gemensamt hade de gården Stommen som var Militärboställe i Suntak
Därefter flyttade de till Östanbrotorp i Kaflås, Hömb, Ljunghem
Sedan bar det av till Felagården i Luttra
Därpå till Ulunda i Varnhem
Och så slutligen, någon gång i mitten av 1950-talet, hamnade de på Båltorp i Sätuna, Broddetorp.
Om någon släkting har något att tillägga/korrigera är jag tacksam om jag kan få tillgång till den informationen
Här sitter Simon framför boningshuset på sin 80-årsdag 1964. En bräda syns sticka fram vid den vänstra porten. Den drogs fram när korna skulle in i ladugården när det var mjölkedags. Då kallade Simon på dem med orden ”kossera, sera”

Vi har hamnat i ett 50-plusboende. Där blir man så himla glad när man, som idag, möts av en tingest som denna i trapphuset

Det där med kategoriboende är inte min grej. Alla åldrar och alla sorters människor skall kunna bo under samma tak.
Att fösa ihop de äldre i speciella kåkar är inte särskilt lyckat. Men det är inte mycket bättre i nybyggda villaområden där alla hus är vita, trädgårdarna torftiga och alla vuxna är mellan 35 och 45 år.
Skulle råka man bo i ett sådant område och inte inneha minst två bilar och en studsmatta, ja då skulle nog grannarna tro att man är ett riktigt UFO.
Vad jag vet har inte Folkhälsomyndigheten ändrat på sina regler och rekommendationer.
Men verkligheten är en helt annan.
Per Lagerkvist skrev i Barabbas ”Det hördes ett brak från Guds himmel / som om själva fan sluppit lös.”
Badstränderna fylls till brädden (se skrämmande foto ur NLT från igår) och umgänget med de som befinner sig i riskgrupp har urartat (kan t.ex. betraktas vid ingången till Skogshyddan).

Det är inte straffbart att strunta i rekommendationerna, men risken att själv smittas eller smitta andra (ofta oskyldiga) skall inte underskattas.
Och vad säger personalen på våra intensivvårdsavdelningar, de som knappt har fått någon semester efter att ha halvt jobbat ihjäl sig? Jag tror att de helst vill slippa att ”ta nya tag i gammal bygd” nu när hösten nalkas.
Och vad säger de som väntar i vårdköerna? Skall de behöva vänta ännu längre innan de får komma in på mottagningar och in i operationssalar?
Men det är nog svårt att stoppa tillströmningen till badstränderna. De som har byggt upp sina biffiga muskler på gym vill självklart visa upp sina kroppar.
Men för mig är det ytterligare en anledning att inte åka dit. Jag vill nämligen slippa se dessa groteska muskelknuttar, åbäkandes sig på stränderna.
Alla de människor som helt plötsligt har fått för sig att de måste införskaffa
-en mopedbil (att cykla är inte så dumt för den ungdom som knappt rör på sig)
-en fyrhjuling att köra sönder naturen med
-en husbil så att det går att nå en eller annan tipping point med raketfart
-en vattenskoter att föra oväsen med på Kinneviken
-en ursnabb moppe att köra stoll med på Gamla Läckövägen
-eller kanske rentav en snöskoter, nu när snövintrarna snart är historia
-en del måste till och med ha en cab, trots att de även har en normal bil – kanske för att utmärka sig
-det är till och med en snubbe som har börjat fara omkring med ett ”sportflygplan” över våra hustak på kvällarna
-i Lidköping är det inte ovanligt att krydda innehavet av motorfordon med en raggarbil
Den rådande ”motorgalenskapen” är helt enkelt outhärdlig för betraktarna av densamma
Vad handlar det om egentligen? Vari består behovet? Varför är folk aldrig nöjda? Tror de att klimatkrisen skall bli lättare att komma tillrätta med genom dessa oftast totalt onödiga inköp?
Att fordonen ofta är helt livsfarliga för förare, passagerare och människor i omgivningen gör inte saken bättre.
Jag tror nästan att en trehjuling skulle passa bättre än det som är uppradat här ovan, detta med tanke på mognadsgraden hos vissa av de med detta ”omättbara” habegär.

Jag vet att det finns de som behöver en fyrhjuling i t.ex. skogsbruket. Men för det mesta handlar det nog om ett rent okynnesåkande i den natur vi måste vara så rädda om.