Idag fick jag en ny farbror

Under släktforskandet har jag fått helt klart för mig att min far hade två äldre syskon (berättelsen har funnits men med hjälp av Riksarkivet har den kunnat bekräftas).. Båda avled i augusti 1923, ett halvt år innan han föddes.

Emma Karin Inga Maria var född i november 1920, Åke Johan Wilhelm våren 1922. Dödsorsaken var enterit, eller möjligen svampförgiftning.

Under denna dags forskande (jag söker en gemensam anfader till en drygt 40-årig kvinna i Uppsala som jag delar många cM med) dök det upp en ny farbror till mig.

Han hette Gustaf Ludvig Sigfrid och var född i januari 1913. Men tragiskt nog dog han redan i februari samma år. Dödsorsaken är angiven till ”slag”. Antagligen har den lille drabbats av någon sorts hjärnblödning. Begravningen skall ha skett i Norra Ving.

Att jag överhuvudtaget nämner dem i bloggen är för att de inte skall glömmas bort. Och en av dem var faktiskt min faster, de andra båda mina farbröder.

För att säkerställa deras existens kommer de att fästas i släktträden, både det i Ancestry och det i FamilyTree!

Lidköpingsskojet

Hur kul är nu detta? (Se foton längre ned i inlägget).

Vi såg rester av rejäla fyrverkeripjäser inne i den svårt brandskadade kuren.

Regionen – bl.a. Västtrafik, sjukhus och vårdcentraler får ta av sina skattemedel för att vi skall kunna få en ny busskur vid Stenhammarskolan.

Jag tänker inte säga vad min far ville göra med vandaler och ligister. Men jag är benägen att hålla med om de åtgärder han hade i åtanke.

Men vid Skogshyddan möttes vi av ett uppmuntrande besked, något som vi hellre riktar vår uppmärksamhet emot än det förfärliga som vandaler kan åstadkomma:

Vi syftar givetvis på att Skogshyddan öppnar den 1/2, inte att den är stängd hela januari – eller att hela huset en gång brann ned (oklart hur det bar till).

Myndigheten för uppmuntrandet av ett folkets idoga hälsande

I gårdagens blogginlägg nämnde jag att några vi känner undvek att hälsa när vi möttes, ansikten mot ansikten, på en oss näraliggande promenadväg.

När jag jobbade på ÅVC och var på väg till Vårdcentralen med prover mötte jag en städerska. Jag nickade med huvudet som hälsning men det uppfattade inte hon varvid jag fick mig en rejäl uppsträckning för att jag inte hälsade på det sätt som seden bjuder.

Jag lommade vidare, rätt så moloken. Det var uppenbart att hälsandet kan behöva utföras med större tydlighet än medelst en stel nickning.

Det kräver så lite att hälsa på den som man möter. Det duger inte att skylla på blygsel eller människoskräck. Och de som inte hälsar för att de har gått och blivit styva i korken vill man helst slippa möta. Men jag har fått ett tips: Möter du en sådan individ (som du känner), säg ett högt och tydligt Hej!!!

Även om Carlsson och Tegnell på FHM inte verkar stortrivas med att stå i rampljuset tror jag att de är väl medvetna om ”bekräftelsens” betydelse för folkhälsan. Den som är ensam och möts av ett vänligt Hej! kan säkert leva på den goa upplevelsen resten av den dagen.

La Passeggiata längs med Villastranden

Nu på förmiddagen har vi vandrat från Lockörns fiskehamn och upp till Lusthuset i Villa Giacomina-parken (huset runt vilket Gustaf Pipers dotter Louise begravde fem av sina hästar)!

Vandringen började inte så lustigt. Det var halt på träspångarna på Strandpromenaden och vi mötte ett par som rimligtvis borde ha hälsat på oss, men som dessvärre använde sig av skygglappar. Kanske komna från de där gamla hästarna…

Att strosa utan att hälsa är faktiskt ett brott mot etiketten!

Men det fanns ändå en härlig känsla i luften när vi vandrade vidare. Det var som att allt det tunga under det föregående året var som bortblåst.

Dock låg det mycket skräp kvar från Nyårsaftonens pyrotekniska övningar. Tänk om de där ”skottpengarna” istället hade gått till behjärtansvärda ändamål.

När vi nådde tallskogen vid Villabadet möttes vi av en trevlig överraskning

En fin liten helgklädd tall!!

Vandringen i backen upp till Lusthuset var inte precis någon italiensk Passeggiata men när vi väl kom hem tyckte vi allt att vi hade haft en riktigt god start på det nya året!

Ett skott som kan få tyst på eländet

Visst är det bedrövligt med detta avfyrande av fyrverkeripjäser och olika sorters smällare.

Vad är det för ena oseriösa handlare som säljer skiten? Vore det inte bättre om pengarna gick till Radiohjälpen eller Röda Korset?

Både människor och hundar lider ena helvetes kval pga smällarna. Det låter ju som rena kriget.

En del människor drabbas, ofta i kombination med alkohol, av allvarlga fysiska skador. Det goda slutet uteblir, liksom det goda nya.

Men min bror lyckades få tyst på smällandet en nyårsafton i slutet av 60-talet. Han avfyrade ett militärt knallskott nära föräldravillan. Det blev dödstyst i hela Falköping efteråt. Nyårsfirarna lommade hemåt. Det fanns ingen anledning att skjuta iväg några pjäser efter den smäll brorsan hade åstadkommit, detta till stor glädje för många, inte minst för alla skotträdda hundar.

En och annan hund tog säkert skada när skottet briserade och bloggaren som befann sig blott 20 meter från krevaden har alltsedan denna händelse varit synnerligen skotträdd, ja ett tag faktiskt närmast pacifist.

Det är inte bara börsen som kan rasa

Därom vittnar gårdagens jordskred nordost om Oslo, inte långt från Gardemoen. Och många minns säkert de hemska rasen i Göta älvdalen – Surte (1950) och Tuve (1977).

Området kring Lidan är även det ett fruktat skredområde. Sköttorpsraset (1946) kunde ha lett till en tsunamiliknande händelse varvid delar av centrala Lidköping kunde ha svepts med ut i Kinneviken. https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Sköttorpsraset

Kollar man på SGU’s skredriskkarta lyser det oroväckande rött i Lidköpingsbygden:

https://www.sgu.se/samhallsplanering/risker/skred-och-ras/riksoversikt-over-finkorniga-jordars-skredbenagenhet/

Mer fokuserad bild: http://resource.sgu.se/dokument/produkter/produktblad/riksoversikt-finkorniga-jordars-skredbenagenhet.pdfv

Här finns landets kvickleror: http://resource.sgu.se/produkter/sgurapp/s1608-rapport.pdf

Under de år vi bodde på Hamngatan i Lidköping (hela huset lutade kraftigt pga den instabila grunden) tvingades man sänka gatunivån för att minska skredrisken. Sjukhuset (på andra sidan Lidan) fick säkras med 1.000 lastbilslass med sprängsten från Gillstadstrakten, detta för att minska risken att hela sjukhusområdet skulle glida ut i ån. Jag minns att chefen för vaktmästeriet på sjukhuset berättade att byggnaderna står och gungar på 55 meter blålera!

Men det värsta är alla områden kring Lidan som inte har fått ett bättre skydd, inte minst områdena mellan Ågårdsbron och Järnvägsbron. Det finns definitivt hus där jag inte skulle vilja bo.

Situationen kring Göta älv är minst lika oroväckande, även om dubbelspårsutbyggnaden lär ha inneburit en rejäl förstärkning (genom pålning) av markens stabilitet.

Olof Ehrenkrona sammanfattar året då maktutövningen kom att präglas av empatilöshet

I en ledare i morgondagens SvD sammanfattar Olof Ehrenkrona sin bild av händelserna som har präglat det gångna året.

https://www.svd.se/en-betraktelse-kring-det-som-snart-blir-historia

Jag har gjort några klipp ur ledartexten:

I Sverige år 2020 har sanningen om en misslyckad strategi stått mot myten om välfärdsstatens effektivitet och moraliska överlägsenhet.

Experterna paraderade i nyhetsmedierna med sina förutsägelser och kalkyler. Någon utnämnde statsepidemiologen till nationens ”guide i galaxen”. Andra tatuerade hans porträtt på kroppen, och när någon försökte säga något kritiskt om budskapet att pandemin inte skulle drabba Sverige, uppmanades vi att i stället gemensamt ”kärleksbomba” en myndighet.

De avvikande definierades ut som ”hobby-epidemiologer” eller ansågs fika efter egna forskningsanslag. Andra var möjligen experter, men eftersom de inte var knutna till myndigheten eller tillhörde hyllningskören var de ändå ”fel” och inte värda att lyssna till.

Några stod ändå raka i stormen och skulle så småningom – tyvärr – få rätt i sin kritik av vad som kallades för en strategi. I grunden var den ju inte stort mer än ett försvar för den inledande passiviteten och de åtföljande felbedömningarna och missgreppen.

Strategin yxades till allteftersom, samtidigt som antalet döda steg. Riskgrupperna skulle skyddas. Flockimmunitet var inte målet, medlet däremot var att låta smittan spridas i lagom takt så att sjukvården hann med. I realiteten lämnades riskgrupperna åt sitt öde, och de som inte kunde värna sin hälsa själva eller förstod vad som hände, blev sjuka och dog.

Det blev en illustration till sambandet mellan politik och etik. Vad fanns det egentligen för värden bakom beslutet att inte bedriva vanligt smittskyddsarbete för att med största möjliga kraft bekämpa smittspridningen? Svaret finns som så ofta inte i målformuleringarna utan i bortförklaringarna.

Den första bortförklaringen var att förneka dödstalens betydelse eller att förringa och relativisera det stigande antalet. Facit är inte antalet döda, menade exempelvis FHM:s generaldirektör.

En del laborerade med statistiken och hävdade att de som dog i covid-19 ändå skulle ha dött av något annat, eller borde ha dött förra eller förrförra året. Gemensamt var bakomliggande utilitaristiska föreställningar. En av dessa var jakten på flockimmunitet – att några måste bli sjuka och dö nu för att någon annan skulle överleva senare.

Empatilösheten, som alltför ofta har präglat försvaret för den svenska strategin, undergräver tilltron till välfärdsstatens moral. Många har också med olust under pandemin sett hur gamla människors möjligheter att få adekvat vård har prioriterats ner med stöd i Socialstyrelsens nya riktlinjer om att den biologiska åldern ska vägas in i behovsprövningen.

Nyårsfirande

Det har nu (på nyårsafton) gått exakt 365 dagar sedan beskedet kom i lunchekot, det om ett nytt virus i Wuhan i Kina.

Självklart reser vi varken till Sälen eller Kanarieöarna. Ett mycket efterlängtat besök av våra barnbarn och deras familjer lär vi få se oss i stjärnorna efter.

Men vi får försöka fira så gott det går, t.ex som man gjorde 1948. Och det ser ju ut att ha varit riktigt trevligt!

Fotot kommer från Västergötlands museum (Digitalt museum)